Jag på skolfotot. Ser ut som en riktigt liten bitch 😉
Känner lite att jag bara behöver skriva av mig lite just nu!
Sitter här ensam i mitt rum (vilken dyster start tänker ni nu), och känner mig extremt tacksam över mina klasskamrater. Jag har verkligen mått dåligt den första terminen och hatade nästan hälften av dem i klassen. Jag störde mig på dem och all min energi var slut, varje dag och varje kväll ältade jag. Jag lider såklart av ångest och sömnproblem nu också men detta lovet har verkligen trappat upp min motivation, men jag vet att den är skör fortfarande och lätt faller vika.
När skolan började igår var jag jätte taggad och blev fint välkomnad av flera i klassen.
Idag har jag bara kunnat hängt med och inte alls stört mig på en enda 🙂 Jag har kunnat koncentrera mig på lektionerna och jag vill jobba nu också! Jag kan småprata i korridoren och verkligen mena det nu, inte som innan då jag antingen var helt galen eller näst intill död.
Jag känner att en viss balans har kommit in i min kropp och i mitt sinne igen och det är så skönt. Nu kan jag tänka lite mer och framför allt känna vad jag vill och hur jag vill agera!
Mina klasskamrater är så bra för att ingen är den andra lik och då menar jag verkligen inte lik. Alla uttrycker verkligen sig själva i sina stilar och sätt att vara på och vi kan alla samsas ändå. Ibland sitter vi och snackar om dem mest djupa sakerna utan att ifrågasätta och döma hårt och fullt. De dagar jag varit nere så har jag inte blivit påhoppad med en massa frågor, dem vet att så är livet och sådana stunder har alla och jobbiga frågor gör saken inte bättre.
Det är detta som utgör en fin klass och det är ju oftast estetare!
XOXO