Det är svårt att få tid till att sitta här och blogga, det är full rulle och tiden räcker inte till. I lördags tog jag dottern med hennes kille till grönan för att få en dag att ha kul på och vi behöver få lite annan energi och tankar att tänka på. Jag ordnade så att mamma fick sällskap från min ingifta moster, så mamma slipper längta allt för mycket efter oss. =)
Vi hade en superkul dag med många åk bland dessa bergochdalbanor. Solen sken och varmt var det. På scenen sjöngs det upp och tränade inför sommarkrysset till kvällen, vi hade inte tid att vara kvar då bussen åker hem kl 21.00. Tågen var fullsatta och bussarna med, var bara att ta det som fanns kvar.
Mamma har blivit tröttare och orkar inte lika mycket nu, fötterna och benen väger massor, dom blir bara mer och mer uppsvällda. Knappt jag orkar ta upp dom från golvet till sängen då hon skall lägga sej. Det är nu bara en tidsfråga när hon inte orkar gå några steg alls. Gubben har jobbat hela veckan och inte sett henne sedan förra helgen, han ser en märkbar skillnad. Jag vill både att det ska gå fort för hennes skull, men jag vill i min ego krampaktigt hålla henne kvar i livet, hon har ju alltid funnits där. Efter när hon gått bort är det jag som är äldst på mammas sida. Det kändes inte bra att få den insikten. Barnet i mej vill stanna kvar som liten, döden är jag inte kompis med, tror inte jag kommer att bli det heller, men kanske jag kan mer acceptera den nu när jag erfar den på så nära håll som nu.
Döden är för mej att krampaktigt hålla sej kvar levande och inte släppa tag om livet, för livet går vidare och det är orättvist att inte få vara med när barnbarnen och nästnästa generation växer upp. Min kusin väntar barn, nu faller mamma snart ifrån. Det sägs ju att när en dör, föds en annan. Alla kan ju inte få plats på jorden, vet, men jag vill fortsätta leva, ha minnet i behåll och kroppen ska vara som en 20 åring.
Har undrat många gånger, varför ska man födas, när man ska dö iaf? Tänk på atrollsländorna, de lever en dag för att para sej och få en ny generation som ska leva en dag också. Vilket slöseri!!!
Nä, jag har svårt att acceptera döden och bli kompis med den. Detta ämne kan man diskutera i det oändliga utan att få facit eller en bekräftelse.
Nä, nu skall jag iväg och säga upp min lägenhet, ska bli sambo igen med gubben som jag flyttade ifrån för 1.5 år sedan =) Det är skönt att få en stöttning och planer i det svåra som är just nu.
Kram
Maria