Mitt i natten, sitter på jobbet och ugglar så livet är väl inte sådär festligt som det borde vara en fredagskväll. Tyvärr ter sig inte livet så festligt i vanliga fall heller, men bara en sådan sak som att sova bredvid sambon med stort S är någonting att sakna.
Jag har verkligen börjat inse att jag börjar växa mer och mer in i ”det tråkiga vuxenlivet”, jag vill inget hellre än att vi ska bli en liten familj, han, jag, våra barn och ett hem som vi äger gemensamt. Det känns så fruktansvärt långt bort, varför skall allt i livet vara så omständigt? Varför kan inte saker bara hända, utan att man skall behöva trilskas med det… Jag vill tro att det finns en mening med allt som händer, men jag har svårt att göra det. Jag borde vara väldigt tacksam, jag har en sambo som jag älskar, jag har jobb jag tycker om (om än bara ett tim/sommarjobb, men hursomhelst ett jobb), jag kommer förhoppningsvis slutföra mina studier som jag återupptar till hösten och jag har vågat hoppa av en utbildning just för att jag inser att det inte är vad jag vill.
Jag önskar att jag kunde njuta, njuta av mitt liv istället för att se det jag saknar och sikta mot det jag inte kan få. Att få barn med en person man älskar är nog en av de största gåvorna livet kan ge, men om naturen säger ifrån, hur länge ska man kämpa? Hur mycket ska man hoppas? Jag har haft en känsla av att jag inte kommer kunna få barn enda sedan puberteten, tyvärr verkar det som jag har rätt. Det är så många tankar som snurrar i huvudet, så mycket om och men… Jag antar att jag får ta en dag i taget, se vad utredningen ger och handla därefter.
//Majsan