Jag bor inte i London längre. Det är nästan 4 år sedan jag flyttade. Helt otroligt när jag come to think of it. Men mitt hjärta finns fortfarande till stor del kvar där. Det hugger till ibland och det börjar svida i ögonen. Jag vill prata engelska. Jag gör mig bra på engelska. Det är ett språk som passar mig.
Jag anser att London är en av de vackraste städer. Kanske för min history with it. Jag har ” glömt ” andra städer de här senaste åren för när jag ska ta lite ledigt och vill åka bort så har jag alltid åkt dit. På gott och ont. Jag behöver staden. Nu var det ett år sedan sist. Jag bara så vill dit. Jag vill sitta på Kitchen&Pantry ( Elgin Crescent ) med en kaffe och liten wrap. Att sitta där är en underlig känsla. Eller att sitta varsom helst i Notting Hill kan ge en underlig känsla ( även andra delar av London kan ge dig den känslan ).
Du sitter där i solskenet med kaffet och bara tittar runt. En av mina hobbies är att titta på folk. Människor är intressanta. Finns så himla många olika typer. Och London har många. Ja, jag vet, Berlin, Paris, New York, Rom etc. har säkert också det, men nu får ni komma ihåg att detta skrivs av en smått London-hjärntvättad människa.
Jag kom dit som 21- åring. Mitt vuxna jag formades till stor del där. Jag har fått lära mig mycket the hard way. Nåt som jag vet märks av en hel del i vissa delar av mitt handlande. Nåt som också ibland får mig att undra om jag ska stanna här- eller om det kanske är så att jag borde flytta tillbaka ( ”hem” )?
