Jag trodde nästan att jag med familj var klara för i år. Två separationer. En mellan människor och en från barndomshem. Jag trodde fullt ut på att det skulle räcka för mig.
Men jag hade fel. BAM! Igår kom ett sista slag ( hoppas jag. finns dock utrymme för det att utvecklas till små örfilar senare ).
Jag har fyllts upp med så mycket ilska. Jag vill så gärna säga min mening men samtidigt inte såra lika hårt som jag själv har blivit sårad.
Ibland kan jag verkligen hata hur jävla förstående människa jag är oftast. Ibland, som nu, vill jag mest slänga bort all medkänsla och bara säga EXAKT vad jag tycker. Jag vill stänga ute. Jag vill inte prata. Jag vill verkligen inte förstå.
Jag försöker intala mig själv att det är inte personen jag hatar- det är handlingen. I dagsläget är det otroligt svårt att se skillnad.
Allt tjaffs om ” det som inte skälper- hjälper. Motgångar stärker ” är helt bortkastad just nu. Jag har varit igenom så jävla mycket i mitt liv- både privat och yrkesmässigt. Jag VET att jag kommer klara det. Men just nu måste jag få vara arg. Jag måste få känna mig så svag som jag känner mig. Jag måste få skita i saker som just nu inte känns så jävla viktiga i perspektiv till det här. Jag måste få vara självisk. Precis som personen i fråga själv har varit.
Jag verkligen hatar att ha blivit satt i en sån här sitts. Att bli tvingad till att känna så här.
