Jupp. Så känns det nu. Kaos. Om jag har tillåtelse att bli lite personlig.
Mycket nu som inte riktigt make sense. Saker som händer som jag inte har godkänt. Saker som inte är upp till mig att godkänna men som berör mig likförbannat. Beslut som jag förstår fattas men som gör mig till en liten 5-åring som undrar; men om ni är vänner så kan det väl fortsätta som vanligt?! Men jag har förståelse och skulle gjort likadant själv.
Prioriteringar ändras. Problem som fanns för några dagar sedan känns inte längre av. De är knappt nödvändiga att lösa längre. Jag vill jobba men när jag kommer dit inser jag att det är inte alls det jag vill. Jag söker sällskapet…men vill ändå gå och sätta mig för mig själv. Jag kan se det roliga i skämten och skrattar men när skämtet tar slut så tar andra tankar över.
Jag vet att saker måste få ta sin tid och jag vet att det kommer gå bra. Men jag är även medveten om att dalarna kommer komma. Flera gånger om. Lika många gånger kommer jag ta mig upp men insikten om dem känns tuff. Som så ofta är det insikten som är viktig men det är också den som känns mest.
Jag vill gå vidare och behandlas som vanligt ändå vill jag använda det som en ursäkt när saker går fel. För det kommer gå lite fel. Ett tag. Mitt huvud är med mig men ändå inte.
