Det börjar anta gigantiska proportioner. Jag hinner ju aldrig diska. Eller…jag vill inte, kanske snarare är problemet.
Imorse när jag ställde frukosttallriken högst upp på berget av disk sa tyngdlagen emot. Mina grannar fick ett ljudligt uppvaknande när två tallrikar åkte i backen och krossades mot kökskakelgolvet.
Men det sjukaste av allt är att det första jag tänkte när jag började sopa upp skärvorna var: "Gud vad skönt, två tallrikar mindre att diska."