Men åh, vilken idioti jag precis gjort mig skyldig till. Jag sprang ner för att hämta tvätten i tvätttstugan och precis när jag var framme vid dörren igen insåg jag att jag glömt nyckelknippan i tvättstugan.
Alltså. Nycklarna jag behöver för att komma in i lägenheten ligger i tvättstugan. Nycklarna jag behöver för att komma in i tvättstugan ligger i tvättstugan. Jag har inget sätt att få tag på någon då mobilen ligger i den låsta lägenheten, och det enda jag har på mig är mysbyxor, en t-shirt och ett par tofflor, så jag kan inte gärna ta mig någonstans i iskylan. Och klockan är midnatt, så jag kan inte heller börja ringa på grannarnas dörrar.
Det blev alltså till att vänta i det kalla, hårda trapphuset i 30 långa minuter tills en (rätt söt!) kille anlände och godhjärtat släppte ner mig i källaren och därmed räddade mig från skräckföreställningar om att behöva sova på min nya dörrmatta.
Det är ju uppenbart att det här var en liten hint från Honom Där Uppe. Typ, ”du ska minsann vara tacksam, inte irritera dig på folk. Jag ska nog göra dig lite mer ödmjuk”.
Tack, tack. Det funkade.