Angående det så kallade ”bloggbråket” kring 2,6-miljonersklubben. Jag tycker det är så sorgligt att tjejer alltid måste kritisera varandra.
Initiativet handlar om att hjälpa unga, stressade tjejer med höga prestationskrav på sig själva. So far so good.
Men man får tydligen inte våga kalla sig själv en sådan, för då blir det istället bråk om vem som är mest stressad, vem som presterar mest, vem som har mest rätt att representera detta fenomen.
Får man säga att man är stressad om man inte är mamma och har en karriär? Får man säga att man är stressad om det finns någon någonstans som presterar ännu mer? Hur blev detta en tävling?
Jag intervjuade förra veckan en ”karriärmamma” som valt att fortsätta jobba istället för att gå på traditionell mammaledighet. Hon berättade att hon fick mycket stöd av sina manliga kolleger. Men av kvinnorna fick istället hon höra att hon var en dålig förälder.
Ska det verkligen behöva vara så svårt för oss tjejer att stötta varandra istället för att jämföra oss och vara missunnsamma?
Ja du. Ibland fäller vi liksom krokben på oss själva vi tjejer. Vad är problemet med att någon som inte har tre barn, SAAB-karriär (skojar bara) och späckat träningsschema uttalar att de har det stressigt och pressat? Det är väl okej att känna att någon som ofta kommenterar hur "stressigt" och "busy" dom har det egentligen verkar ha det ganska lugnt jämfört med många andra. Men måste man göra en grej av att jämföra som du säger.
Är det något att vara extra stolt över, att man är sönderstressad (och därmed känner sig extra viktig)?
Håller med dig, släpp det och backa upp varandra istället. Du behöver inte gilla allas val och prioriteringar, men du behöver inte högljutt dissa det heller.
Eller hur! Jag har tänkt på det där faktiskt, jävla tjejfasoner, har svårt att tro att det skulle vara samma jävla gräl om det var killar.
Och jaha, okej, stackars er med barn OCH karriär, det kan ju inte vara lätt. Måste ju vara så himla mycket roligare att inte ha nånting förutom sin karriär. Inte ha tid för vänner eller förhållande, inget att komma hem till, inte ens en katt för den har man kanske inte ens tid att mata. Ska vi säga att det är jävligt stressigt, fast på olika sätt?