Precis när jag skulle försöka sova igår satte grannen ovanför igång musik på högsta volym. Glada rop, tunga basgångar, stampande fötter och klappande händer strömmade plötsligt ner genom taket — fråga mig inte vad de höll på med där uppe.
Det rätta tillvägagångssättet vore ju att gå upp, knacka på och vänligt men bestämt säga åt dem att dra ner volymen. Men när man ligger nedbäddad med sminket av och nattlinnet på känns det inte så lockande att behöva gå upp, klä på sig igen, leta upp ett par skor och sömndrucket klampa uppför trappan för att möta ett gäng överförfriskande förstamajfestare.
Så jag låg kvar. Väntade. Hoppades.
Irritationen steg.
Snart skulle väl någon annan granne bli tillräckligt störd för att själv gå dit?
Och till sist hördes ringklockan en våning upp. Några sekunder senare, tystnad. Ljuva, ljuva tystnad.
Det där låter bara FÖR bekant! Störande grannar borde brinna i helvetet. I alla fall ligger de väldigt högt uppe i min lista på icke-önskvärda element här i livet – precis under djurplågare och Hitler.
Ring störningsjouren så får de betala böter + att hyresvärden (?) får veta vem de är.