Så var det september. Nu går det inte att låtsas att det är sommar längre.
När jag var liten brukade jag gråta den 31 augusti varje år. För att sommaren var slut. För att det skulle dröja ett år till nästa gång.
I år känns det inte så farligt. Känns som att det varit en ganska lång sommar faktiskt. Jag försöker intala mig det här med att det kan vara ganska mysigt med höst.
Och det kan det ju när det inte ösregnar och är svinkallt. Dessutom, någon gång i vinter tänker jag uppsöka solen igen.
