Jag hatar verkligen spindlar. Och fram till för några år sedan kan man nog påstå att jag hade riktig spindelfobi.
Men sen hände något. Jag bodde i Venice Beach i ett hus där det fanns spindlar överallt. Och till sist vande jag mig. Jag kunde gå på toaletten fast det satt en långben i hörnet och jag fick inte panik om jag såg en liten krabat springa över golvet.
Inte så att jag gillade spindlarna, men jag kunde i alla fall efter denna ofrivilliga själv-kbt tolerera deras samexistens. Och på nåt sätt fick jag för mig att om man en gång kommit över spindelfobin är den borta sen.
Nuförtiden, då jag bor i en etta på fjärde våningen och är omgiven av asfalt och betong istället för palmer och stränder, ser jag aldrig spindlar. Jag har bott i min lägenhet i 14 månader och inte stött på en enda åttafoting.
Detta har jag tyckt är väldigt skönt, men efter den här helgen har jag insett att det också gjort att min fobifrihet är borta. Jag är rädd för spindlar igen!
På landet: spindlar. I svampskogen: spindlar. Hemma hos Karin: spindlar. Min reaktion: aaaahh!!!!
Jäkla skit. Jag är tillbaka på ruta ett.
