Grammis-efterfesten på Café Opera i fredags var inte helt lyckad för min del.
Jag och syrran traskade ner till baren och beställde varsitt glas vin. Vi gick runt några varv, men var så trötta efer galan att vi ville sitta ner. Alla bord var abonnerade, men till sist hittade vi en bänk precis vid dj-båset och sjönk ner.
Inte det idealiska stället att sitta, dock. Ljudet från högtalarna var öronbedövande och jag började få ångest över hur mina trumhinnor skadades och tinnitusen säkert var i antågande. Desperat rev jag sönder ett kvitto i två delar, knölade ihop dem och stoppade i öronen. Ah, mycket bättre!
Jag ställde ifrån mig vinglaset på det lilla, runda bordet som satt fast i bänken, lutade mig tillbaka och blickade ut över folkhavet. Så kände jag plötsligt hur det blev väldigt blött och kallt i knät.
Basgångarna hade nämligen fått bordet att vibrera så att glaset med varje taktslag flyttades några millimeter närmare mig, tills det slutligen föll över kanten. Jag blev på något vis dränkt ända från halsen ner till benen.
Jag försökte härda ut ytterligare någon halvtimme innan jag, frusen, klibbig och omgiven av en sur lukt, vände mig till syrran och sa: ”Ska vi åka hem?”
Några minuter innan vin-incidenten.