När jag var liten var jag jätterädd för sprutor. Det är jag tack och lov inte längre.
Tur det, eftersom sjuksköterskan sa, två gånger på en minut, ”nu ska jag sticka dig i armen”. Tack, jag vet det. Det stod ”labb” på dörren, så jag förväntade mig inte en fotmassage.
Sprutan är ingen fara. Det jag däremot fasar för är att dra bort den här tejpbiten. Hur har de på 29 år inte kunnat uppgradera till ett ordentligt, hudvänligt plåster?
Det kommer göra svinont och huden under kommer vara röd, svidande och kliande. Det kommer dröja ett par dagar innan rodnaden lägger sig. Allt för ett litet, litet stick.
Nästa gång ska jag låta det blöda på skjortan.