Mitt nya mantra har blivit ”en timme i taget”. När man stressar och har alldeles för mycket att göra är till och med ”en dag i taget” för mycket.
Men man hinner massor på en timme och så länge man delar upp sin tid i små, smältbara bitar blir det aldrig för överväldigande. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig gör det här sättet att tänka stor skillnad.
Jag grubblar en del på det här med tid. Jag har någon sorts inte-helt-utformad teori om att våra hjärnor egentligen inte förstår begreppet tid så bra.
Det är därför folk jämt säger saker som ”det är inte klokt vad fort tiden går”. Det gör den ju inte. Tiden går lika snabbt som den alltid har gått, och det vet vi såklart, men våra hjärnor fattar det inte riktigt.
Vi kan känna det som att ”det var ju måndag nyss”, eftersom minnet av måndagen finns så lättåtkomligt i våra huvuden. Minnena lagras inte helt kronologiskt.
Jag tror att jag nämnt detta tidigare någon gång, men jag läste boken The Power of Now för några år sedan och en stycke därifrån fastnade verkligen. Nämligen att när man stressar och oroar sig och det är allmänt jobbigt kan man stanna upp och tänka ”vad har jag för problem just i denna sekund?”
Inte vad man har för problem i livet just då, utan exakt i det ögonblicket när man ställer sig frågan. Och svaret är alltid (i alla fall har det alltid varit det för mig): inga problem alls. Man sitter, står eller ligger någonstans och oroar sig bara, men är okej. Det finns inga överhängande hot just då, för hade man stått öga mot öga med en sabeltandad tiger hade man inte haft tid att noja. Och den insikten är en stor lättnad.
Vad vill jag säga med detta? Inte vet jag, det blev ett svamligt inlägg, men så får det bli ibland.