Idag utsattes jag för min första stora prövning. Vi hade fika på kontoret och chefen hade köpt minimagnum-glassar. Täckta med choklad, vit choklad eller choklad-och-mandel. Det var bara att bita ihop (så att inte dreglet skulle rinna ner på hakan).
I övrigt: pyttelite illamående, fortfarande ganska trött, men inget kaffesug utom just när kaffekokaren var igång och de ljuvliga kaffearomerna sipprade in i vårt rum.
Jag försöker få i mig det äckliga pulvret genom att dricka det samtidigt som jag håller för näsan. Det går lite bättre då, men bara tills jag kommer till den sista klunken. Det samlas ju lite extra pulver i botten och det är då kväljningarna kommer.
Usch, usch, usch.
