Min resa tillbaka till Stockholm var som sagt inte så jätterolig. ”Mardrömsresa” var kanske lite att ta i (men det kändes så igår!), fast kul var det då inte.
Till att börja med hade jag två mellanlandningar, vilket var självvalt, det blev en tusenlapp billigare än att ha bara en mellanlandning (finns inga direktflyg från Kalifornien till Sverige, tyvärr). Men det var till och med ännu jobbigare än jag hade föreställt mig.
Första sträckan, San Francisco-Houston, var det en liten kille på kanske 2 bast som satt och sparkade mig i ryggen oupphörligen i fyra timmar. Jag försökte säga till, både till pojken själv och till hans mamma, men det var lönlöst.
Andra sträckan, Houston-London, satt jag bredvid en tant som måste varit inkontinent. Hon skulle upp och gå till toaletten hela tiden. Jag borde ha bytt plats med henne, så att jag slapp resa på mig ideligen, men jag orkade bara inte. Plus att hon endast talade spanska, förutom meningen ”excuse me”.
När jag kom fram till London hade jag inget boarding pass för sista sträckan, då de hade sagt att jag skulle få ett på plats. Ingen berättade dock vilken terminal jag skulle till, så jag frågade en flygplatsanställd som sa åt mig att ställa mig i en kö och gå igenom en säkerhetskontroll, vilket tog ungefär en halvtimme.
När jag väl kommit igenom fick jag veta att killen sagt fel. Jag var på fel terminal och den jag skulle till låg 18 minuter bort med buss. Jag fick panik och höll på att missa mitt flyg på grund av förseningen, och fick stå i ännu en kö och gå igenom ännu en säkerhetskontroll.
Sista sträckan satt jag längst bak i planet, ni vet där man inte kan luta sig bakåt alls, men där personen framför kan vräka ner sitt säte ner i ens knä. Mmm. Härligt. Det gjorde dock inte så mycket, för jag var helt slut och sov hela resan. När jag vaknade till var jag alldeles groggy, stapplade av planet och började gå mot passkontrollen. Där insåg jag att jag i mitt omtöcknade tillstånd hade glömt kvar mitt pass i stolsfickan framför mitt säte.
Jag sprang tillbaka till gaten, pratade med tjejen där och berättade exakt vilken plats jag suttit vid. Hon bad en av flygvärdinnorna kolla — men de kunde inte hitta mitt pass och städpersonalen visste ingenting. Jag hade varit borta i några få minuter, men på nåt mystiskt vis hade mitt pass redan hunnit försvinna spårlöst.
Sen kom jag ner till bagagebandet, där min väska inte dykt upp. Jag fick köa till kundservicedisken där de berättade att de helt enkelt missat att packa ombord min resväska på flyget från London. Det skulle istället dyka upp ”mellan 20 och 23” samma kväll. Jag fick lov att be dem köra den hem till Rickard, sen släpade jag hem den 20 kilo tunga väskan därifrån, en härlig 15 minuters promenad genom Söders gator.
Inga fler långresor på ett tag nu, tror jag!
