Jag och Amanda var och såg ”Rachel Getting Married” efter jobbet. Jag älskar Anne Hathaway (vi kom på redaktionen, efter många missförstånd, fram till att vi alla är sålda på ”Djävulen bär Prada”), och hade sett fram emot filmen länge. Men det var innan jag visste att det var en illamåendefilm. En sån där skakig, filmad-med-handkamera-för-autentiskt-indiefeeling-film.
Varenda jävla bildruta svajade hit och dit och jag blev sjösjuk som bara den. Jag har mått illa i fem och en halv timme nu. Jag var tvungen att äta en massa lasagne och glass när jag kom hem. Att äta är nämligen det enda som hjälper när man mår illa, vilket, för att byta ämne en stund, gör att jag är mer orolig över ”morning sicknessen” än förlossningen vid en eventuell hypotetisk framtida graviditet. Jag kommer se ut som om jag bär på femlingar!
Nåja, tillbaka till ämnet skakig film. Jag tycker att man borde lagstifta någon obligatorisk varning för motion sickness-filmer. Hur ska man kunna veta i förväg? För några år sedan var jag lite inne på att starta en sajt där vi som lider av känsligt balanssinne kan varna varandra för olika filmer. Linda Skugge hade säkert hoppat på, hon har samma problem.
Igår när jag skulle hem till Jenny ute i ghettot var det samma sak, men då berodde det på tunnelbanan. En halvtimme på röda linjen gjorde att jag gick hukad och hulkande av vagnen. När jag kom hem till syrran var jag tvungen att trycka i mig tre clementiner och sen lägga mig raklång i soffan.
Jag tycker att det här borde räknas som ett handikapp. Jag vill ha en sån där parkeringsskylt till bilen. Visst att jag inte har någon bil eller ens något körkort, men i alla fall. Det är upprättelsen jag är ute efter.