Igar kvall nar vi satt pa en restaurang borjade jag fa jatteont i magen. Jag skyndade mig till toaletten (besparar er detaljer dar inifran) och nar jag stapplade ut sa bara…ja, alltsa jag har aldrig fattat varfor det kallas att det ”svartnade” for ogonen, jag tycker det snarare brukar ”vitna”, alla farger liksom bleknar och det blir bara vitt.
I alla fall, jag bara sackade ihop pa marken utanfor och fingrarna, armarna och benen domnade bort. Nar jag lag dar pa marken och kippade efter andan kom det ut tva thailandare fran herrtoan.
”Are you ok?” fragade det ena?
”No”, lyckades jag flamta fram, ”I’m not ok.”
Da kom en av killarna som ar med pa resan och borjade forsoka forklara for thailandarna att jag nog behovde lakarvard. Och de bara ”ok, ok” och borjade fraga vilket hotell jag bodde pa. De stod dar i nagra minuter och tittade pa mig men verkade inte alls forsta hur man fick tag pa en lakare.
”There’s a pharmacy, but it’s closed.”
Ja, jag piggnade ju till efter ett tag, som tur var, men det kanns ju lugnt och tryggt att om man verkligen skulle behova akut vard finns det nara till hands. Inte.