Så lång var pjäsen igår. Nu räknar jag i och för sig med pausen, men i alla fall. Jag och min syster Johanna, som är en lika rastlös person som jag, satt och skruvade på oss sista timmen.
Till sist lånade jag Johannas penna och började diskret skissa lite intervjufrågor och bokidéer i min kalender medan jag väntade på att ”Tre systrar” skulle ta slut.
Johanna lutade sig fram och skrev i hörnet: ”Tror du vi kan ha ADHD typ?” Och ni ser ju mitt svar nedanför.
Det måste ju vara något fel när man inte klarar av att ha tråkigt! Så jag gjorde ett adhd-test på nätet. Där var svaret nej. Sen gjorde jag ett annat adhd-test och där var svaret ja. Hm…
Kan man ha selektiv adhd? Grejen är att jag har inte svårt att koncentrera mig på uppgifter, att slutföra saker eller något i den stilen. Däremot har jag smärtsamt låg uttråkelsetröskel och klarar inte av att sitta stilla och göra ingenting (och med ”ingenting” menar jag typ ”fika med en kompis efter att man avhandlat det senaste”, ”vänta på tunnelbanan”, ”se ett tv-program som inte är helt uppslukande” eller ”sitta med ett glas vin framför sig i en bar”.
Det känns som att det här begränsar mitt liv väldigt mycket. Och jag är väldigt tveksam till att det skulle gå att ”träna bort”. För jag har utstått tillräckligt med tråkig tid att jag isåfall redan borde ha börjat höja ribban.
I vissa situationer går det ju att hitta hjälpmedel. En pocketbok i väskan hjälper när man väntar på tåget. Om jag måste stå i kö brukar jag roa mig med att hitta ord på skyltar och sen kasta om bokstäverna till andra ord för att se hur många jag lyckas hitta innan det är min tur.
Men i lägen där det är för mörkt för att läsa och för högljutt för att prata. Ja. Shit out of luck.