I fredags följde jag med några kompisar som ville kolla på Håkan Hellström på Gröna Lund. Det var en…intressant upplevelse.
Bussarna mot Djurgården var helt fullsatta och stannade inte ens vid Norrmalmstorg, så det var bara till att traska hela vägen i duggregnet och sen köa i en halvtimme utanför Grönan.
Medelåldern måste ha legat runt 14 och de här kidsen var helt lyriska över Håkan. Jag måste erkänna att jag var lite förvånad. När han inledde sin karriär var de 4, liksom. Jag trodde Håkan Hellström var mer nostalgi än aktuell-just-nu, men vad vet jag — jag bodde ju utomlands under största delen av hans storhetstid.
Men de här fjortisarna, alltså. Deras hänförelse. Deras intensiva känsloyttringar. Jag minns dem. Jag saknar dem faktiskt.
Det känns som att ju äldre man blir, desto mer avtrubbad blir man. Desto svårare blir det att uppnå några som helst kickar. Jag längtar efter det där. Att känna så starkt för något. Känna att man lever.
Middag innan spelningen
Den ”bästa” bild jag lyckades få på Håkan…innan kamerabatteriet dog
1 svar på ”14 år i staden”
Kommentarer är stängda.
Ja för fasen, mera sånt i livet igen (på äldre dar)! 😉 Och det ska nog gå att fixa, placera mig bara i någon härlig klubblokal på en lite intimare spelning med Maxwell eller nåt så ska jag nog kunna "get my fjortis on" utan att skämmas. Kul tanke faktiskt. Undrar om killen håller med förresten? 😉