[i][b]Det ligger emot min natur att erkänna mina rädslor offentligt.[/b] Det är bara mina närmaste som känner till mina yttersta svagheter och det är endast min pojkvän som får "äran" att se mig gråta. Jag vet inte varför jag nödvändigtvis ska vara så stursk? Jag är bara sån… Och jag resonerar oftast så; "att det bara är att spotta i nävarna då jag stöter på motgångar och orättvisor. Det hjälper inte att sätta sig och lipa- det är bara att bita ihop!", och det håller för det mesta. Ett erkännande: jag är rädd för djupa vatten… Och hajar! Dessa två fobier är förenerliga:-) Då vi var i Grekland utmanade Mårten mig att dyka ner i vågorna från en klippa. [b]"Kärring!",[/b] kallar han mig och det vill ju ingen vara. Till saken hör även att jag är "vig som ett kassaskåp" och det förmildrar ju inte omständigheterna direkt:-) [b]Visst, jag dyker i och är hel nöjd med min prestation ända till då jag ska kravla mig upp och placerar BÅDA mina fötter strategiskt på två SJÖBORRAR! Jag säger bara det; "jävlas aldrig med en sjöborre". Jag har i skrivandets stund precis kommit hem från mitt läkarbesök där jag har skurit ut alla taggar. "Det var INTE som att ta in på spa direkt om jag uttrycker mig så;-)"[/b][/i][img]http://www.improveme.se/data/filearchive/6808.416×0.jpg[/img]