Våran son somnade runt 16.00 igår och vaknade 18.30 ca, detta resulterade i att vi fick egen tid tillsammans <3 jag såg till att det fanns mat på bordet till min älskade man när han kom hem och efter maten tog vi en kopp kaffe tillsammans och lite rulltårta 🙂 myste i soffan och pratade om veckan som varit 🙂 hur löjligt detta än låter för vissa så är det ett ögonblick som uppskattas något enormt. Vi har fullt upp med annat i vanliga fall och hinner inte med varandra på samma sätt längre. Det gör dock inget för när stunderna väl tillåts så gör man just de, uppskattar! Man tar lätt sånna saker för givet i vanliga fall. Det är så synd tycker jag!
När sonen vaknade så satte vi upp gardinerna 🙂 men det blev inte helt bra… Blir att fixa dem vid ett senare tillfälle..
Har kommit iordning rätt så bra nu 🙂 och sonen börjar lära sig vad som gäller här med 🙂 Mycket bus i honom och testar gränserna till Max! Han blir både arg o frustrerad när han inte får öppna lådor i skåp här heller 😉 det betyder inte att han inte försöker dock 😉
Han smiter in på toa o snor toarullen, han slår på tvn vid tillfälle, öppnar som sagt lådor o skåp och går in i garderoberna och river ner allt han kommer åt!
Jag springer ständigt efter o säger lugnt nej och håller för sånt han kan öppna, visar vart toarullen ska vara ger honom annat att leka med när han river ner saker osv..
Det går absolut inte att höja rösten till min son då vi aldrig gjort de, någonsin! Förstår mig inte på föräldrar som ständigt skriker in nej på deras barn… Varför? Vad lär dem sig av de? Jo först blir dem rädda av deras tonläge, sedan vänjer dem sig vid de o skiter i dem, detta resulterar i att dem tror att det är ok att skrika åt varandra.. Nä, ett lugnt o stabilt nej, du får inte göra så. Jag vill att du gör såhär istället..! -räcker!
Tror att jag har mycket tålamod tack vare alla djur som man tränat med. Speciellt med en häst som blev svårt misshandlad och som sedan fick komma till oss, honom kunde du absolut inte skrika åt för att vinna ett förtroende och respekt för! Och jag tror att detsamma gäller barn.
Vad tror du?
Vi kan ta morgonen som exempel, A fick välja sin kläder, vilket gör de mesta enklare att hon är delaktig, hon fick hämta blöjan, ta på sig de hon kan själv, sen händer något vad vet jag inte, och hon sliter av sig alla kläder, slänger blöjan, nappen, och vägrar börja om. Hon går i väg och är riktigt arg, försöker då börja om igen, men de är lönlöst, ungen ska inte klä sig, ska inte gå till dagis, ska inte göra något som jag ber henne om.. ja ! sån är hon mest hela tiden just nu, går minsta sak i mot henne rasar hela världen för henne. 3 års trots, sen kollar hon liksom på mig när hon tex slår på spegeln, för att se min reaktion, säger jag åt henne lite snällt att *mamma vill inte att slå där, går den sönder får du jätte ont vännen* så hån ler hon och slår lite extra hårt.. ja.. härligt =) hon är just nu jätte svår, för hon testar alla gränser och man är mer osams än sams =)
De lilla jag såg av H så verkar han vara en nöjd, stabil liten herre =) men visst i dom lugnaste vattnen simmar dom fulaste fiskarna =) eller vad säger man? ne tror inte han kommer bli speciellt jobbig, då får man ta de då =)
Tack Åsa 🙂
Ja jag har ju bara honom att jämföra med.. Och som många säger är han ganska lätt att ha med att göra. Alltid glad liten kille. Kanske får äta upp mina ord när barn nr 2 kommer 😉 haha!
Ja självklart! Sålänge inte barnen far illa givetvis 🙂
Hur exakt gör A när hon får ett nej eller inte tar dig på allvar? Frågar för att jag är intresserad av hur andra barn reagerar 🙂
jag kan bara ta mina barn som exempel, Elias är jätte lätt att avleda, han nöjer sig med uppmärksamheten och att vi hittar på något annat. Amanda där i mot, försöker jag avleda henne så gör hon saken 3 gånger större till 98% så henne måste jag vara mer bestämd emot för att hon över huvudtaget ska ta mig på allvar. Men jag står inte och skriker utan har en mer bestämd ton.
Din variant är ju jätte bra och H behöver aldrig bli ett jätte trotsigt barn, för de är väldigt olika från barn till barn, och du kommer kunna hantera utbrotten när dom kommer. Å givetvis lär ni er att kommunicera under dom perioderna.
Man ska alltid göra de som känns bäst för sig själv och sitt/sina barn. Tror inget sätt eller uppfostran är dålig så länge alla parter mår bra, för de är ju viktigast.
Forstätt som du gör =) för H är en kanon fin liten kille =)
Ja visst är de skillnad, men vart går gränsen? Skillnad på Götes gräns o Götas gräns kan vara stor. Jag har noll tolerans när det gäller MINA barn, förstå mig rätt nu. Ingen (!) får ens höja tonen åt min son, jag vill hellre att man går fram och tar bort hans hand där han inte får ta på, sätter sig brevid och förklarar nej, avleder med något annat osv än att sitta längre bort o höja rösten ”Nej! -NEJ sa jag!”
När slutar ”min” teknik att fungera. Om man har tålamod så går väl trottsen över och det är väl då man har kommit framåt med kommunikationen?
Eller är jag helt ute o cyklar nu?
barn är väl alltid ett känsligt ämne, men tycker ditt tankesätt är helt rätt, så länge den *snälla* varianten fungerar. Jag börjar alltid med att snällt förklara att så gör man inte osv, men i denna ålder är de inte alltid de fungerar och tyvärr får jag höja rösten, Sen är de skillnad på att höja rösten och bestämt säga åt dom och skrika.