Nästa morgon vaknade vi av att telefonen ringde. Spända som vi hade vart under hela natten med inte många minuters sömn alls så flög vi upp ur sängen.
Det va ultraljudsspecialisten på Linköpings Universitetssjukhus.
Men han kunde inte säga något då i telefonen för barnmorskan hade inte faxat över bliderna till honom som jag bad henne att göra.
Så jag fick en tid att komma till specialisterna, ytterligare några dagars väntan. Några dagar som kändes som år som gick i slow motion.
Att leva ett normalt liv de här dagarna fann inte i min värld under väntans tider.
Situationen blev ju inte bättre av att lillen därinne levde om ännu mer än någonsin, som för att säga att jag är här! jag lever!
Att känna sitt barn sparka och röra på sig, när man vet att det snart är över det är riktigt riktigt förjävligt.
Min pojkvän åkte tillbaka till London nästa dag, och jag åkte hem till Linköping igen då vi befann oss i Nyköping för tillfället.
Dessa 3 dagar ensam hos morfar mitt ute på landet i ingenstans spenderade i min säng. Jag var helt förtvivlad, förvirrad, förkrossad. Kändes som att hela mitt liv raserade samman.
Hur kan detta få hända?
En graviditet ska man ju njuta av, inte sörja!
<!– BÖRJAN på html-kod till zanox-affiliate –><!– (html-koden får inte ändras om det ska fungera utan problem!)–><a href=”http://ad.zanox.com/ppc/?18493577C67383942T”><img src=”http://ad.zanox.com/ppv/?18493577C67383942″ align=”bottom” width=”468″ height=”60″ border=”0″ hspace=”1″ alt=”zanox Partner värvar partner”></a><!– SLUT på html-kod till zanox-affiliate –>