När jag flyttade till min morfar i Linköping skrev jag in mig på en privat barnmorskeklinik som heter Storken, som jag rekommenderar starkt till er som ska bli mammor.
Varför jag flyttade till morfar var för att jag vill spara ihop pengar till bebisen och jobba och plugga utan att ha några utgifter förrutom mat.
I vecka 18 fick jag göra mitt första ultraljud. Dom hade samma dag som det var min tur fått hem en ny ultraljudsmaskin som dom höll på att installera, och jag blev den första som fick använda den.
Bilden var mycket bättre och jag kunde se min älskade bebis sparka och trycka upp händerna mot väggen för att bli av med ultraljudsgrejen som trycks på magen för att kunna se bebisen.
Jag var där med min nya pojkvän som inte var pappa till barnet, men han var lika glad över att se bebisen som jag var.
Efter ett tag började jag förstå att något var fel då hon gång på gång mätte huvudet på min bebis. och efter ett tag sa hon: ”Jag är väldigt ledsen över att behöva säga det här..”
Sedan hörde inte jag något mer alls av vad hon sa.
Jag kände hur tårarna började tränga sig ut och alla världens tankar flög runt i huvudet på mig.
Som tur var va min pojkvän där som lyckades hålla sig lugn och lyssnade på vad barnmorskan hade att säga.
När hon hade lämnat rummet för att ringa till ultraljudsspecialisterna på Linköpings universitetssjukhus så förklarade han för mig vad hon hade sagt och då brast allt.
Tårarna rann ner för kinderna oavbrutet och jag kände hur känslorna av panik och förtvivlan växte sig större och större inom mig.
Min bebis hade alldeles för mycket vatten i hjärnan, och barnmorskan kunde inte se att det fanns mycket hjärna överhuvudtaget och hon kunde dessutom inte hitta hjärnstammen.
(Hjärnstammen är den som styr våra överlevnadsfunktioner så som andning, blodtryck och hjärtrytm.)
När vi kom tillbaka till hotellet vi bodde på ringde jag min pappas sambo som är barnmorska i Norge och frågade henne vad detta kan betyda.
Hon sa att det absolut inte lät bra och med så mycket vatten i hjärnan och om hjärnstammen inte var helt fungerande så var risken stor att barnet skulle kunna bli hjärndött. Man kallar det för en ”grönsak”.
Man kan leva, men bara med hjälp av maskiner och man kan inte tänka, prata, känna något, ha känslor… INGENTING. Man är bara där fysiskt.
Men det behöver inte heller vara så farligt utan vattnet i hjärnan skulle kunna minska och ibland kan det vara svårt att se hjärnan på grund av all vätska.
Barnet skulle då få diagnosen ”vattenskalle”.
Inget av det här var vad jag ville höra men jag ställde in mig på beskedet att hon inte skulle kunna överleva….
<!– BÖRJAN på html-kod till zanox-affiliate –><!– (html-koden får inte ändras om det ska fungera utan problem!)–><a href=”http://ad.zanox.com/ppc/?18493577C67383942T”><img src=”http://ad.zanox.com/ppv/?18493577C67383942″ align=”bottom” width=”468″ height=”60″ border=”0″ hspace=”1″ alt=”zanox Partner värvar partner”></a><!– SLUT på html-kod till zanox-affiliate –>
Kommentarer är stängda.