Jag trycker väskan hårt mot bröstet. Så hårt att jag kan känna hur mitt hjärta oroligt dunkar inuti. Kanske ingen ser mig då. Kanske ingen tittar. Kanske väskan kan skydda mig, åtminstone lite. Åtminstone för en liten stund. Tankarna far fram och tillbaka i mitt huvud. Massa bilder virvlar förbi. Jag ser ansikten. Så många ansikten. Ditt och mitt. Hans. Deras. Hennes. Allas. Svarta ögon stirrar på mig. Tidigare varma. Nu förblindade av hat. Jag blundar för att slippa se. Bilderna finns kvar. Kanske till och med lite skarpare än innan. Nu börjar rösterna komma. Jag kan urskilja de allesammans. Ångesten kommer över mig som en hink iskallt vatten. Jag håller för öronen och skriker att dem ska vara tysta. Att de ska låta mig va. Gårdagen kommer smygande. Jag vet inte längre om jag gråter eller skrattar. Långsamt slutar jag kämpa emot. Accepterar att rösten som nu talar till mig har alldeles rätt. Jag är en dålig människa. Jag har ingenting där att göra. Ingenting att komma med. Jag måste hålla mig borta. Runtomkring mig fortsätter världen att snurra. Jag känner av deras närvaro. Jag hör hur dem talar till mig. Jag svarar. Men jag är inte närvarande. Rösterna tar alldeles för mycket kraft. Jag orkar inte vara tillgänglig för bägge världarna. Försöker ändå skratta. Men glädjen är borta. Kanske märker dem det. De är tystare än vanligt. Kanske märker dem att kramen jag alltid ger innan vi skiljs åt uteblir. Ser dem försvinna ut i sommarvärmen, var och en åt sitt håll. Själv orkar jag inte ta mig någonstans. Är inte värd deras sällskap. En sådan som mig ska hållas i celibat. Ensam. Ensam där ingen kan höra mina rop på hjälp. Jag ser mig omkring. Kvällen är vacker. Vattnet är svart. Jag är tom. Tömd på kärlek. Tömd på lycka. Livet har spelat mig ett spratt igen och den här gången klarar jag det inte. Det är sant som hon säger. De skulle ha det bättre utan mig. Jag lägger mig ner på bryggan. Den är hård. En gammal spik skär in i ryggen. Det är skönt. Tar bort lite av den inre smärtan. Men inte tillräckligt. Det vore så enkelt att försvinna här och nu. Ensam. Jag är inte rädd för döden längre. Sakta reser jag mig upp. Tittar ner mot vattnet. Unnar mig att tänka på dem en sista gång. Viskar tyst ut de förbjudna orden, det jag inte förtjänar att säga. ”Jag älskar er”. Blir stående så ett ögonblick medan vinden för bort mina ord. De förbjudna. Lägger mig sedan ner igen, sluter ögonen och låter mig omfamnas av mina demoner. Det enda jag har kvar.
