Det är okej att må dåligt

Precis som rubriken lyder, lyder min åsikt och dagens inlägg.
Det är okej att må dåligt. Alla människor, rika som fattiga, unga som gamla- alla har vi någon gång kommit till en fas
i livet som varit mer eller mindre bra. En del har tur och hamnar bara där ett par gånger under sin livstid. Andra är där nästan hela tiden.
Det finns människor som lyder av neuropsykologiska sjukdomar som befinner sig i det svarta tillståndet jämt.
Om jag skulle placera mig själv någonstans skulle det vara mittemellan 2 och 3. Eller nej, jag skulle vilja skapa en egen kategori.
Jag har inte perioder då allting är mörkt. Jag glider inte genom livet utan större missöden. Mina svackor kommer plötsligt när jag minst anar det.
Jag är en väldigt känslig människa. Stark på ytan, väldigt stark. Strävar efter att andra ska ha det bra. Glömmer ofta bort mig själv i det hela.
Tar hand om mina medmänniskor och ger dem utav min energi så att de själva ska orka fortsätta. Det resulterar i att när det händer mig någonting, något som får mig att stå där som ett levande frågetecken; omtumlad av sorg eller chock, så finns det ingen energi kvar åt mig att ta av.
Att vara känslig innebär att vara öppen för andras sinnesstämningar. Jag har ända sedan jag varit mycket liten haft förmågan att läsa av människor.
Jag kan utan att känna eller ha någon som helst relation till en annan individ kunna kartlägga exakt hur personen i fråga mår, känner eller tycker.
Detta har medfört att det är så gott som omöjligt att ljuga för mig. Ögonen är själens spegel och det är där jag tar reda på om den jag kommunicerar med talar sanning eller inte. Jag kan också avgöra om en människa tycker om mig eller om denna bara spelar ett spel.
Behöver inte understrykas att jag haft väldigt stor nytta av det här. Genom att använda mig av detta så har jag på ett tidigt stadium kunnat avgöra om
någon är värd att släppa in eller inte. Många utav mina vänner har utnyttjat min förmåga och jag har alltid varit den som de först bett om råd
och stöd vid relationsproblem, någonting som jag upplevt som både roligt och smickrande.
Jag minns såväl Jims reaktion när han insåg vikten av min förmåga. Och det har hänt flera gånger under vår tid tillsammans att han skakat på huvudet
och nästan blivit lite skärrad över mitt sätt att se rakt igenom hans inre.

Men att vara  öppen gör också att man blir expert på att ta vara på negativa energier.  Ibland är jag alldeles slut
i huvudet efter en dag bland människor just för att min hjärna tar till sig varenda litet intryck. Det hade inte varit något problem
om det inte vore så att jag var så fruktansvärt känslig. Och eftersom jag är en väldigt stark person utåt med en väldigt positiv stark energi kan inte människor  med en svag negativ energi låta bli att försöka sätta sig över mig i ett desperat försök att känna sig själva bättre. Ondskan har ingen ålder och jag har råkat ut för illa behandling av både ungdomar och vuxna. Senast var häromdagen. Den händelsen har förföljt mig sedan dess och fått mig att se allt i svart. Just för att jag är så känslig och så lätt tar åt mig av andras kritik. Det är oerhört viktigt för mig att vara bekräftad. Och efter ett sådant här påhopp så blir det för mig ännu viktigare. Jag vet att människan som behandlade mig illa gjorde fel. Jag har insett att han/hon som gjorde detta mot mig lider av någon sorts social störning (ett tillstånd då du inte kan känna av empati och andras sinnesförmågor och därmed lever i ett vakum när bara du själv och dina egna värderingar existerar) ändå tog jag åt mig och blev fruktansvärt ledsen. Är det fel på mig? Gjorde jag fel? Kan jag inte? Det är tankar som dyker upp i mitt huvud efter en sådan händelse. Och även om flera av mina närstående bekräftat och talat om för mig att det var personen i fråga som gjorde fel och att jag gjorde helt rätt så finns tankarna kvar i mitt huvud. Det är mitt största problem, för de får mig att göra saker som jag annars aldrig skulle ha en tanka på att göra.
När jag mår dåligt drar jag mig undan från mina närmasta, då när jag egentligen behöver dem mer än någonsin. Jag stänger helt in mig i mig själv och ältar händelsen om och om igen tills min hjärna intalat mitt hjärta om att det hela egentligen bara var mitt fel och ingen annans. Inte speciellt hälsosamt varken för mig eller mina anhöriga, som står där och sträcker ut sin hand. Men jag kan inte nå den. Bara för att en enda människa som varken känner mig eller dem talat om för mig att jag är dålig. Att jag inte har någonting där att göra. Att jag inte ska existera.
Sättet jag hanterar sorg på är kort sagt förjävligt. Och jag jobbar med mig själv dagligen för att sluta anklaga mig själv och därmed ta avstånd från dem som jag älskar mest av allt på hela jorden. Från de som finns där och vill hjälpa mig. Från de som egentligen betyder någonting. Jag vill kunna bjuda in dem istället för att schasa bort dem. Jag vill kunna ta emot deras stöd. Jag vill kunna ta in deras ord, tro på dem när de säger att jag inte gjort något fel. Att jag är viktig. Att jag behövs. Jag är inte där ännu. Men jag är förhoppningsvis på god väg, för att en dag kunna se den människan som påstår sig kunna köra över mig i ögonen, le ock skaka på huvudet och säga :”Jag tycker synd om dig.” Sedan gå därifrån och må lika bra- om inte bättre efteråt. Jag kommer få massor med tid att öva. För överallt finns det människor som kommer försöka trycka ner mig. Det är samma sak för dig, som känner igen dig i min text.
Du kommer få massa tid att visa dem att de har fel. En dag kommer det vara du som ger dem det där leendet och går därifrån utan att känna något annat
än stolthet över att DU klarat det. Jag tror på dig. Jag tror på oss. Sluta aldrig kämpa för det är bara DU som äger rätten om ditt mående. Ingen annan ska komma och berätta för dig hur du ska leva ditt liv. Känns det rätt så är det rätt. Och kom ihåg, som en mycket klok vän sa till mig efter den här händelsen, ”Man kan inte trösta för mycket.” Inte bli tröstad heller. Så fortsätt vandra på DIN stig och gör det DU tycker är rätt.
En dag kommer du att nå ditt mål. Och tillsvidare, glöm inte; Det är okej att må dåligt. Hur ska du annars kunna må bra?

Det här inlägget är inte rättat. Eller genomläst. Men det kommer från hjärtat.
Hoppas ni nöjer er med det. Nadia