Månadsvis arkiv: september 2014

Nu har jag hamnat i livets slutskede. Jag har kommit underfund med vad som är guds straff till människan och jag har
till min stora ”glädje” fått ta del av det. Människans död kallas ÅDERBRÅCK. Idag har jag haft så jäkla ont att jag knappt kunnat röra mig. Och för ungefär en timme sedan blev smärtan så satans påtaglig att jag faktiskt inte kunde röra mig längre. Höll på att säcka ihop & dö där och då inne på willys, men var tvungen att hålla god min & släpa hem mina matkassar i sällskap med en oförstående pojkvän. Har fortfarande precis lika ont. Värst är det när jag går, känns lite bättre när jag sitter. Så för närvarande sitter jag helt naken invirad i en skabbig handduk & väntar på att få krypa ner i ett varmt bad så kanske jag klarar av att slänga ihop lite kvällsmat sen. Misstänker faktiskt att ett av åderbråcken har spruckit. Det både kliar, svider och hugger samtidigt. Känns ungefär som om jag stoppat upp blygläpparna i en elvisp. Ja, ni tjejer kan ju åtminstone föreställa er. Ni killar får försöka (tänk er att ni byter ut blygdläpparna mot kulorna, genast blev ni mer sentimentala va?). Tänker innan jag avslutar det här inlägget som skrev endast för att ni ska veta hur ont jag har just nu & förhoppningsvis tycka lite synd om mig, förklara för er vad det är för typ av åkomma jag har så ni verkligen kan lida för min räkning.

Hittar ingen bättre bild så den här får duga. Om ni inte vill ha en egenfotad såklart?
Då drömmer ni garanterat mardrömmar i natt.

Åderbråck uppstår oftast p.g.a. en rubbad hormonförändring, t.ex vid graviditet då kroppen får ett överskott av hormoner och är vanligast hos unga kvinnor (Jippie..) i slutet av graviditeten. Har du haft åderbråck i en utav dina graviditeter så är risken stor att du får det vid kommande också (Jippie igen). Oftast försvinner bråcken ett par MÅNADER efter förlossningen (har du tur så försvinner det bara ett par dagar senare men jag tillhör väl inte en utav den lyckliga skaran) men ibland kvarstår problemet och åderbråcken måste opererar bort. Vanligast är åderbråck på benen och analt, då kan stödstrumpor användas för att underlätta besvären. Vid åderbråck i underlivet finns tyvärr ingen lindring förutom smärtstillande tabletter (som inte hjälper ett skit på mig) som kan köpas receptfritt på apoteket. Vid åderbråck i underlivet svullnar en eller båda sidorna utav slidan upp (I mitt fall är det hela höger sida) och blygdläpparna blir korviga och väldigt ömma. Man kan få en ökad illaluktande flytning och klåda kan uppstå tillsammans med sveda och värk. När du rör dig kan blygdläpparna skava mot varandra och leda till att bråcken brister, vilket gör mycket ont men är helt ofarligt så länge det inte leder till infektion. Åderbråcken brukar märkas av som mest på morgonen (kan avslöja att det tar ungefär en kvart för mig att komma på fötter) och efter att du rört på dig länge. Vila och förståelse lindrar.

Måste fokusera på något..Måste…SABLAR VAD ONT DET GÖR.

….UGGAHAHA.

Vilken tur att jag inte får något utav det då, va! Får nog inse att det kanske är dags att sluta rida snart, kan varken rida lätt eller sitta ner längre. Vet inte riktigt vad som är värst; klådan, lukten eller smärtan? Å jag vet inte vad jag ska välja,, Så jag tror jag lägger ner nu & tar ett bad och sörjer över att jag inte kommer kunna ha sex på minst tre månader. Min enda glädje i det hela är att Jim troligtvis sörjer ännu mer haha.  Tänk på mig är ni snälla, för det här är då fan inte att leka med. Föredrar illamående alla gånger framför det här. Tar gärna tillbaka halsbrännan också. Tack Tack.
Nadia

Idag var jag tillbaka på Mvc igen. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så får man mot slutet av graviditeten göra flera kontroller där. Den sista månaden som i mitt fall är November så är det t.o.m. så ofta som varannan vecka. Helt okej om man utesluter det där förbannade blodproven som jag verkligen avskyr. Usch! Jag har inte särskilt hög smärttröskel, jag vet, jag vet. Men inte blir det bättre av att jag har för dålig blodcirkulation för att kunna ta vanligt stick i fingret utan måste få i armen & dessutom svullna upp efteråt? Nu har jag gnällt klart för er kära läsare. Hoppas ni lyssnat. Nu fortsätter vi!

Efter blodprovet (som såg bra ut) fick jag ta ett blodtryck (som också såg bra ut) och ställa mig på vågen. Kan stolt berätta att jag gått upp 3 kg sen inskrivningen! Känner mig enorm. Så blev nästan lite chockad när barnmorskan skakade på huvudet och med ett skratt utbrast ”Den här magen var inte stor den inte!”.
Jag ser ju ut som om jag käkat en hel melon. Kanske två. Idag låg skrikbaggens hjärtljud på 150 (stämmer fortfarande in på könet haha) och hon verkade väldigt irriterad när Bm tryckte instrumentet mot magen, för hon snodde ilsket runt flera gånger och tryckte upp händerna som för att skydda sig. Jag förstår henne, i ärlighetens namn låg jag också & bet ihop. Hade faktiskt ganska stor lust att själv vifta bort BM med händerna; för att få ett iskallt HÅRT instrument pressat mot en uppsvullen mage gör faktiskt ganska ont. Det är åtminstone väldigt obehagligt.

Sen blev det dags för mätningen runt magen. Jag tänkte förklara snabbt vad det är & varför man ska göra det. När man är gravid ”ska” man, precis som med vikten uppnå ett visst ”mått” runt magen. Det är för att hålla koll på så att fostret följer kurvan och så att den blivande mamman varken har för stor eller liten mage, d.v.s. äter bra, går upp som hon ska & inte har för mycket/lite fostervatten (som man sedan konstaterar genom ett ultraljud). Förra gången jag tog mätningen så låg jag strax under linjen. Idag hade jag tyvärr glidit ännu längre ner och låg på 26 cm runt. Lägsta normalmåttet ligger på 28,5 ungefär. Detta innebär varken att det är fel på mig eller barnet, återigen är det en bekräftelse på att jag har liten mage, att bebisen är liten och troligtvis även kommer att vara det när hon föds. Det innebär alltså inga risker för varken mig eller fostret, men visst är det lite jobbigt att om & om igen få frågan om jag äter ordentligt. Jag äter precis som jag brukar men min mage vill helt enkelt inte bli enorm. Skönt tycker jag, tänk vad mycket jag slipper brottas med (ryggont, klumpighet, ingen ridning, orörlighet, etc). Nej,  jag nöjer mig  med mitt mysiga åderbråck.
Fick äntligen en ny tid till Falun också (de hade glömt bort oss, förvånad? och ett nytt TUL.
För er som inte vet vad TUL är så ska jag förklara det.
TUL står för ”Tillväxtultraljud” och ges till kvinnor vars foster är lite för små. Min bebis är liten och därför får jag gå på extra koller för att titta så att hon går upp i vikt, växer och håller sin kurva. Inget negativt alls, vanligtvis så får man bara ett ultraljud under graviditeten. Jag får hur många som helst.. 🙂

Hon bör vara bra mycket större nu än när vi fick de här bilderna. Då var vi i vecka 19, nu är jag i vecka 29. Och det bästa av allt; vi kanske äntligen kan få ett svar på när vi ska få ta ut henne och om det ens blir kejsarsnitt. Jag har försökt gulla till mig en ”Normal” förlossning så vi får se vad läkarna säger om det. Båda alternativen är ju lika jävliga 😉 Jag tänkte mest på att jag inte behöver ett uppehåll från stallet lika länge efter ett KS, plus att jag kan tvinga med hela familjen att delta vid en vaginal förlossning. Då kan Johns sexualkunskap slänga sig i väggen haha! Snacka om vilken upplevelse att få ta emot ett barn till världen. Det ska bli spännande att se på vilket sätt det blir.

Efter besöket på Mvc lagade jag lite mat (Pannkakor, visst fan är man huslig?) och sen tog jag & Milton en cykeltur runt sjön.

Efter det följde jag med den här lilla trollungen på fotbollsträning

och nu sitter jag bänkad framför datan för att snart pallra mig upp tillsammans med resten av brödraskapet till lägenheten där det blir ett par mackor, lite TV och sen plums i säng. Vi får ju inte glömma den skojiga skolan imorgon..

Innan jag avslutar vill jag passa på att tacka en familjemedlem som flyttat från mig idag.
Min fina avelshona Ymona har fått ett nytt lyckligt hem hos Emma, en kompis till mig. Jag vet att hon kommer att trivas där! Tackar henne för de 2,5 åren vi fick tillsammans och för alla fina kaninungar hon gett mig och min plånbok. Nu förtjänar hon ett par år som sällskapskanin.

Och som ni ser verkar hon njuta rätt rejält av sin nya tillvaro.
Trevlig kväll önskar jag er alla!  Nadia

Barnet

Fostret väger nu runt 1,2 kilo och är ungefär 40 centimeter långt. Nu börjar det verkligen likna en riktig liten bebis. Det är tillräckligt stort för att kunna sparka på mammans revben och även slå mot urinblåsan. En del kan sparka så hårt att mamman blir öm på en viss punkt.

Ännu behöver fostret inte vända sig med huvudet nedåt eftersom det fortfarande finns gott om plats att ändra läge. Fostret kan drömma nu.

Mamma

Barnet och magen fortsätter att växa och det kan kännas som om dina inre organ trängs undan. Fostrets sparkar kan ses utanpå magen. Att känna mycket sparkar är helt normalt. En del känner mindre än andra.

Från livmodern ner mot ljumsken går det så kallade livmoderband. När livmodern växer och livmoderbanden tänjs ut kan du känna en smärta som strålar ut mot ljumsken och blygdläpparna. Efter förlossningen drar banden ihop sig och besvären går över.

Kanske känner du av förvärkar? Ett bra sätt att slappna av och dämpa dem är att lägga dig i ett varmt bad. När du slappnar av avtar värkarna.

Gick egentligen in i vecka 29 för två dagar sedan (28+2) men eftersom jag har lite dåligt med internet för tillfället så har jag inte kunnat gjort någon uppdatering på bloggen fören nu 🙂 Så nu vet ni varför det är lite segt med inlägg, väntar på internet. Hoppas att det kommer till nästa vecka för ärligt talat börjar det bli lite segt att behöva åka hem till Morsan & Farsan för att kunna uppdatera..
Bebis är fortfarande väligt lugn i magen. Känner av henne emellanåt men kan inte direkt ge några exakta tidpunkter då hon är mer aktiv utan det är lite spritt under dygnets timmar. Imorgon ska vi till Barnmorskan för nya kontroller (vägning, lyssna på barnets hjärta, prover och mätning runt magen) och jag varken ser fram eller gruvar mig inför det haha. Kan inflika att i slutet av graviditeten (kallas trimester tre och det var den jag gick in i nyss) så blir också kontrollerna hos BM allt tätare. Tycker fortfarande att det känns overkligt att vi snart ska bli föräldrar. Har gått in i en dålig period igen & känner både ångest och oro inför den stundande ankomsten. Har börjat gå hos en psykolog på MVC regelbundet (De misstänkte förlossningsdepression först men har nu uteslutit det, jag är för glad för ofta haha) och förhoppningsvis kommer det hjälpa mig att reda upp tankarna. Det är åtminstone väldigt skönt att höra att det faktiskt ÄR vanligt att inte ha känslor för barnet i magen & att det inte kommer att göra en till en sämre mamma. Är occkså väldigt osäker på Jim och hans roll i det som komma skall & jag ska inte ljuga för er, visst fan påverkar det vårt förhållande. Men det handlar varken om verkligheten eller honom, utan bara om mina tankar och oro. Jag är innerst inne säker på att han kommer att bli en fantastisk pappa.

Så är alltså tillbaka på ruta ett igen, men om jag känner mig själv rätt så kommer min envishet segra även den här gången. Va inte rädda för att höra av er om ni har frågor, ingen fråga är dum eller obekväm. Jag har lovat er att vara helt ärlig här & det kommer jag att vara också. Magmässigt så är jag fortfarande minisize. Har börjat fundera på hur liten bebis egentligen kommer att vara när hon kommer ut. Snart är det dags för ultraljud igen och det ska bli spännande att se hur stor hon är nu, om hon fortfarande ligger ”efter” eller har kommit ikapp. Som alla andra blivande föräldrar tänker jag mycket på hur hon kommer att se ut. Mörkhårig? Troligtvis eftersom både jag & Jim är det. Ögonfärg? Grön som mig eller grönblå som Jim & John? Blå eftersom resten av våran släkt har det? Smal eller mullig? Söt eller alldaglig? Mycket hår eller lite? Det enda vi ”säkert” har kunnat kunnat konstatera utifrån ultraljuden (dragen syns ganska tydligt nu när bebis börjar bli så stor) är att hon fått Johns näsa och mina ben haha. Ska bli spännande att se vad hon ärvt från resten av familjen, framförallt från Jim.. Jag hoppas att hon blir lik honom!

Har fått ytterligare kläder till skrikbaggen, den här gången är det Jenny som var så snäll och handlade lite. Supersöta plagg, är helt förälskad speciellt i strumporna med prickar på.. Tack snälla rara fina du! Det värmer mitt hjärta. Och så betyder det mycket att få sådana fina gåvor från någon man håller kär.

Hoppas ni får en trevlig kväll!

..blir någon annans bröd. Fick en släng av den visdomen i morse. Innan vi går över till den historien måste jag bara få fascineras lite av hur kallt det
egentligen kan vara i en lägenhet. Hur tusan överlever ni som bor på åsen?! Dela gärna med er av era hurtiga överlevnadstips, för närvarande sover jag med dubbla täcken+ varm svettig pojkvän & ändå fryser jag. Nåväl, nu över till min lilla historia. Vaknade som vanligt av Jims förbannade telefonalarm (tro mig, du kommer för alltid avsky låten efter att ha du hört den spelas på högsta tänkbara volym varje morgon 06:00 när du sover som allra bäst) & låg vaken tills 07:10 då det blev dags att stånkande med åderbråcket dunkande mellan benen  kravla sig upp ur sängen för att göra i ordning lite frukost åt monstret (nybliven tonåring) och mig själv.

Möttes av den här synen & fick en liten lyckokick av att elakt slita av honom filten och dra i lockarna tills han morrande klev upp & hotade mig med allt från självmord till en ond plågsam död. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: barn är garanterat sötast när dom sover.

Vi åt en relativt mysig frukost bestående av fil, flingor, juice, mjölk, frukt & nutella mackor. Jag höll mig endast till de tre sistnämnda.

Efter att ha jagat iväg minstingen till skolan så gjorde jag mig själv i ordning för att ta en lugn mopedtur till tåget.
Jag stängde & låste omsorgsfullt om mig, sneglade på klockan och njöt av att se hur mycket tid jag hade på mig. Hela sju minuter, inga problem. Här behövde man inte stressa. Traskade glad i hågen ner till moppen, vred om nyckeln..startade.. Och insåg.. Att det hände absolut ingenting. Gjorde ett par till (något stressade) försök & slutligen brummade mopeden igång med ett ilsket uääääum. Jag åkte i full fart (Stryk det där om bra förebild, är du under femton ska du sluta läsa nu) och höll på att köra över två pensionärer & en fet orange katt som låg och stekte i den kyliga morgondimman. När jag äntligen kom fram till vägen och såg målet torna upp sig framför mig, hände det som inte fick hända. Vägbommarna slog ner och jag satt där, stum & dum och stirrade tomt framför mig medan tåget närmade sig stationen. Vaknade ur mitt tillfälliga hjärnsläpp efter exakt tre minuter, gjorde en helomvändning och åkte i full fart runt. När jag nådde perrongen kastade jag mig av moppen, slängde hjälmen ovanpå sätet och rusade mot tåget. Precis när jag nådde fram väste det äckliga SJ fenomenet åt mig och började sakta rulla med min kära kompanjon Melissa ombord. Kvar stod jag och kände mig misslyckad. Fick bittert åka hem igen (till mitt gamla hem den här gången) och accepter att jag vackert fick ljuga lite och mejla till skolan att jag skulle till tandläkaren & istället ta tåget 09:48. Men se, det finns inget ont som inte har något gott med sig! På trappan stod Mummen och vrålskrek, kall om lilla stjärten och flinten. Han hade smitit ut genom fönstret och glömt bort att han kunde ta sig in igen. Hade det inte varit för mig hade det lilla livet fått vara ute ända till klockan 12:00 då John stressade hem för att hinna släppa ut Milton. Så med ens kände jag mig varm i hjärtat.

Jag hade gjort dagens stora gärning! Och dessutom så hann jag både skriva ett nytt inlägg till er och spela lite Sims. Inte illa alls va? Ha en bra dag & kom ihåg, ät, sov & skit ordentligt! / Nadia

Ursäkta mina icke-existerande uppdateringar! Det har varit så mycket under veckan att jag knappt hunnit skita ens, och eftersom vi fortfarande inte har internet i lägenheten (ringde & beställde idag så nu väntar vi ivrigt) så har datorn snällt fått vänta hemma hos mina föräldrar. Jag har inte ens haft tid att sakna den. Ja just det ja.. Ja kanske inte ens hunnit nämna att vi flyttat helt nu? Nåväl, nästan.. Ungefär 97% av mina prylar är fortfarande kvar här (t.ex alla kläder förutom trosorna) så tillbringar fortfarande en hel del tid här ”hemma”. Vi flyttade sängarna i måndags & första natten i lägenheten var en hemsk upplevelse. Jag kunde inte sova ett piss under hela natten (har fruktansvärt svårt för förändringar) men nu har det börjat gå lite bättre. John & Jim har sovit som dönickar hela tiden.. Att allting är nytt, främmande och luktar konstigt rör inte dem i ryggen.
För mig blir det typ såhär –>

Vi har faktiskt t.o.m fått in lite mat i kylskåpet & det är inte fören nu när man måste inse att föräldrarna faktiskt inte alltid kommer betala allt som man
förstår hur förbaskat dyrt allting är. Ett paket mjölk för fjorton kronor?! Hujedamig! Det kommer att bli en omställning som hette duga för både mig & Jim. Men olyckskorparna som ständigt kraxar över våra huvuden kommer inte att få rätt. Om man ger sig fan på någonting så är jag övertygad att det kommer gå hela vägen fram.
Ni mindes säkert att jag fick lov att uppsöka sjukhuset under tisdagen? Jag testades för Havandeskapsförgiftning- visade negativt (tack&lov!) och jag ska nu få en remiss till falun för vidare kontroller och nytt ultraljud för att kika så bebis mår bra och försöka ta reda på varför hon rör sig så lite. Jag hoppas att de hittar ”felet” med mina plötsliga ”attacker” och att det går att göra någonting åt det. Haha ja just det ja.. Fick även ett annat problem ”löst” hos barnmorskan i tisdags..
Ni vet mina smärtor i underlivet? Mina damer och herrar, låt mig stolt presentera; ÅDERBRÅCK!! Av den värsta sort dessutom. Jag har så ont på morgonen att jag inte kan ta mig ur sängen, ena blygdläppen är så stor att den skaver när jag rör mig, jag kan varken kissa, skita eller ha sex och att rida behöver vi inte ens gå in på, och jag som ska tävla den 27 September. Och bäst av allt- Jag har sån tur att jag kommer att ha det här fantastiska krämporna HELA graviditeten ut, d.v.s. drygt tre månader till.
Och jag kommer med största sannolikhet få åderbråck varje graviditet. Härligt, inte sant? Tji fick jag för att jag skröt så om hur bra jag haft det!
Förutom ständig smärta&avhållsamhet så ökar också de förbannade bråcken blodproppar. Ååå om man ändå fått en släng av illamående istället..

Nu tänkte jag för en gångs skull tänka på mig själv lite och ta ett varmt härligt bad innan det är dags att packa med all nyinköpt dyr mat till lägenheten, diska och sen lägga sig. De enda jag har att se fram emot är att reta min söta fjortis lite grann. I morse höll vi båda på att komma för sent till skolan för att han var tvungen att rusa tillbaka in i lägenheten för att titta i spegeln hur håret såg ut. Minns fortfarande när han var sisådär elva år och var glad en hel dag om han fick en glass. Kan berätta att det krävs betydligt större mutor nu för att ens få en godnatt kram om kvällarna. Kan någon uppfinna en tidsmaskin?!
Imorgon tänkte jag presenterna våra två nya familjemedlemmar som jag köpte på Arkens Zoo i Borlänge idag. Titta, nu har ni också något att se fram emot. Trevlig kväll!

Börjar bli en riktig tjockis nu! Försöker försten likna en hamster på bilden (hade extremt ont mellan benen där). Tycks?