Fan vad skönt det är att äta frukost. Ensam. När jag bodde hemma värdesatte jag aldrig de ensamma stunderna på samma sätt. Kanske för att jag oftast var ensam? Och om jag ville vara det trots att mina föräldrar var hemma så var det bara att stänga in sig på rummet. Visst kan jag stänga dörren här också. Men riktigt samma sak, det är de inte. Här finns andra ständigt närvarande. Är det inte de som rör sig i samma bostad så är det grannarna man hör genom väggen. Börjar dock vänja mig. Men det går långsamt. Har ju aldrig gillat förändringar.
Vi har blivit sjuka här hemma. Sådär äckligt jävla förkylda så att det bara rinner om näsan. Fan va segt det känns! Jim har klarat sig men både jag och Johne går runt & snorar. Värst är det för honom, tror han snyter av sig näsan snart. Hostat har han precis också börjat göra. Stackars liten. Misstänker att han håller på och få feber också för de senaste dagarna har han varit hur kinkig som helst. Tappat räkningen på hur mycket vi bråkat om absolut ingenting för att han gått i taket så fort man tittat på honom. Måste verkligen vara hållbara dörrar som Säterbostäder satt in..De tåls att smälla ordentligt i! 😉
Nu tänkte jag faktiskt avsluta här innan resten av invånarna vaknar och ta en promenad med doggen. Blir en vända ner på stan för har lite där som behöver ordnas. Vill någon göra mig sällskap så är det vääääldigt välkommet. Bara att slå en signal! Ha det bäst så länge / Nadia
Kommentarer är stängda.