Ja, det är sant. Jag har varit en riktig jävla fitta. Jag har sårat någon jag värdesätter väldigt högt. Jag har svikit någon som litat på mig.
Jag har avvisat någon som behöver mig mer än någon annan. Jag har varit riktigt, riktigt elak och jag skäms. För jag har den förmågan, att känna skam. Jag har förmågan att skilja på rätt och fel. Jag kan se när jag gjort något fullständigt svinigt. Och jag ska nu, ett par dagar senare, formulera mig över det i ord. Om ni läser- blir jag tacksam. Om ni låter bli för att det är för mycket text- så bryr jag mig egentligen inte. För det här gör jag för min skull, för att försöka sätta ord på och formulera mitt beteende så att det aldrig upprepas. Och för att tackla dig för att allting egentligen är ditt fel. Men vet du vad, du vidriga människa. Skillnaden mellan oss två är stor. Jag kan nämligen erkänna att jag varit en riktig fitta. Du skulle aldrig kunna göra det för du har inte förmågan att se dina egna brister, förmågan att säga förlåt. Det går aldrig att ta tillbaka det som sagts och gjort. Men det går att göra om. Och göra rätt.
Bloggen har gapat tom ett par dagar. Detta är p.g.a. att jag varit instabil. Så instabil att jag i min desperation över de orättvisa påhopp jag utsattes för som INTE har med rättegången eller diverse inblandade att göra, gett mig på någon helt oskyldig bara för att hans namn fanns med.
Allting började med den där händelsen i somras som jag för länge sen skrev och berättade om. När jag blev utsatt för hot av en mycket sjuk människa när jag försökte trösta ett barn som behövde mig. Denna människa har sedan ständigt varit närvarande, antingen genom elaka påhopp i bloggen eller på annat vis. Hon har funnits där och jag insåg kanske inte förrns nu hur mycket hennes anklagelser påverkat mig. Tidigare i veckan fick jag ta del av obehaglig information som den här kvinnan riktat mot mig, förblindad av hat. Varför? Jag har frågat så många men ingen vet. Kanske svartsjuka? Eller rädsla för att inte få grepp om den viljestarka och unika människa jag faktiskt är. Anledningarna kan vara många. Jag kommer aldrig få ett svar på varför. Och jag måste sluta söka efter ett.
I tisdags så kom jag över material som jag egentligen aldrig borde sett. Mina nära försökte skydda mig genom att inte låta mig ta del utav det som sagts, men nyfiken som jag är hittade jag mina sätt för att ta reda på det ändå. Det skulle jag bittert få ångra. Det var det vidrigaste jag skådat. Sakerna som den här människan påstods veta om mig är så hemska att jag skakar av ilska bara av att tänka på det. Men istället för att rikta min frustration mot henne så riktade jag den mot någon helt annan. Mot ett barn som inte gjort några fel överhuvudtaget mer än att vara på fel plats vid fel tillfälle den här sommaren då allting började, och lyckades bli inblandad. För egentligen handlar det här inte om honom utan om en sjuk människas fantasier.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar den här ungen. Det är varken bisarrt eller sjukt. Jag älskar honom som en bror, precis som jag älskar mina andra bröder. Jag skulle utan att tveka dö för honom. Jag skulle vandra på spikmattor för att ge honom hjälp. Jag älskar honom som min egna unge precis som jag kommer att älska den lilla i magen när hon kikar fram. Jag gör ingen skillnad. Ändå tog jag ut mitt hat över honom. Jag betedde mig så vidrigt åt att jag egentligen inte vill gå in på det. Efter att ha tagit del utav den här informationen där den sjuka personen antydde det mest vansinniga saker (ni får hemskt gärna skriva till mig om ni vill veta mer ingående, jag kommer inte att skriva ut det här) och att hon skulle komma att skada mig om jag inte upphörde mitt enligt henne, sjuka beteende.
Efter att ha hört det hon uttalat om mig kunde jag plötsligt inte röra vid grabben. Jag hade varit i Stockholm med klassen. Kommer hem. Han kommer fram och vill ha en kram. Vet ni vad jag gör? Jag knuffar bort honom och fräser att han ska låta mig vara. Han står kvar som ett frågetecken. Förstår inte. Inte jag heller. Försöker hålla mig borta från honom så gott det går under kvällen. När jag kommer i närheten av honom spyr jag bara galla. Säger saker som jag inte, såhär i efterhand, kan fatta att jag sagt. Har försökt förklara efteråt att jag inte var mig själv. Jag blev någon annan just den här kvällen. Inte ens när han bad mig om en godnattkram så kunde jag ge honom det. Jag minns inte exakt vad jag sa, men det var inte snällt. Bad honom dra åt helvete. Sa att han kunde sticka. Om han ville. Till slut blev han så ledsen att han inte orkade mera och började gråta. Han frågade vad han hade gjort fel. Varför jag hatade honom. Om jag inte ville veta av honom längre. Jag ville säga som det var, att det inte var honom jag var arg på. Det gjorde jag inte.
Jag gick och lämnade honom gråtandes i rummet, rädd, förvirrad och ledsen. Sen la jag mig. Och somnade. Var likadan dagen efter. Fortsatte att vara på samma sätt tills eftermiddagen då jag hade tid hos min kbt terapeut, Cecillia.
Innan ni fortsätter läsa så måste jag punktera vilken fantastisk människa hon är. Och vilken guldgruva det har varit för mig att börja på kbt. Det har redan gett mig så mycket, en helt ny insikt i hur och varför jag är som jag är. Och äntligen, efter alla dessa år utav kringrusande tankar, har jag äntligen börjat bygga min grund att stå på. Den grund som slutligen ska bli MIG. En mig jag trivs med. Hur som helst så fick hon mig att vakna ur min dvala som jag väljer att kalla det. Hon fick mig att förstå att vad den här kvinnan sagt var så långt bort från sanningen som man kunde komma. Hon fick mig att skämmas över att jag tagit ut allt på den stackars grabben som psykiskt sätt är så beroende av mig och min kärlek och som nu trodde att jag som så många andra före mig hade övergett honom utan att han förstod varför. Hon fick mig att förstå att det jag gör för honom och för andra är mycket ovanligt. Men vackert. En egenskap jag ska ta vara på och ha stor användning för när jag får mitt barn. Ingenting som varken är sjukt eller perverst utan otroligt. Men ovanligt för någon i min ålder. Och att jag skulle komma långt på den var redan givet. Hon förklarade för mig varför jag reagerat som jag gjorde. Att jag är en känslig person vet ni redan. Jag har faktiskt en form av diagnos på det till och med, s.k högkänslig. Men att denna högkänslighet skulle ta mig till en sådan nivå att jag skulle betee mig så vidrigt mot någon jag annars älskar och beskyddar var helt nytt för mig. Om jag inte fått komma till Cecilia så vet jag inte vart jag hade befunnit mig just nu eller hur jag hade mått. Allting handlar i grund & botten om rädsla. Rädsla för att hennes anklagelser skulle slå rot i mig. Rädsla för att hon skulle ha rätt. Trots att jag innerst inne visste att det självklart inte är så. Det var faktiskt Cecilia som tyckte att jag skulle skriva det här inlägget.
Om hon ser det då? frågade jag. Låt henne se det svarade hon. Låt henne se att du ligger så mycket mer framåt än henne. Det finns ingenting att vara rädd för. Så därför skrev jag. Och det kändes så skönt! Jag har lyckats rubba hans tillit gentemot mig. Jag ska vinna den tillbaka. Jag ska ta emot hans frågor som kommer med jämna mellanrum. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara kan. Och jag ska om och om igen tala om för honom ur mycket jag älskar honom. Så att orden som jag kastade i hans ansikte långsamt suddas ut och ersätts med det som fanns innan. Och om kvinnan hör av sig igen? Låt det komma. Jag kommer att bli ledsen. Jag kommer att ta åt mig. Jag kommer att bli arg. Men låt det komma. Jag är så mycket starkare. Och jag är redo att kämpa. Aldrig att jag låter henne ta ifrån mig det finaste jag har, mig själv.
Detta är KBT
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för olika former av psykoterapier med utgångspunkt i kognitiv psykologi och inlärningspsykologi.
Jag går på KBT för att försöka förstå varför jag handlar som jag gör i vissa situationer utifrån mina diagnos (HSP, ADHD, SPECIFIK SOCIAL FOBI) och vad jag kan göra för att hantera de svårigheter som uppstår utifrån dem. Det ni läste här ovan var ett klockrent exempel. Jag är en ältare. Jag ältar och får lätt dåligt samvete. Jag får panik om jag blir lämnad ensam, reagerar med ilska isstället för sorg och stöter bort människor när jag egentligen borde ta till mig dem. Jag söker ständigt uppmärksamhet och bekräftelse och drabbas av en inre panik om behovet inte genast blir tillfredsställt. Tack vare Kbt:n så får jag chansen till en helt ny form av medvetenhet och efter varje samtal går jag därifrån med ytterligare en erfarenhet i bagaget. Tack vare behandlingen kommer jag att till sist nå mitt mål- att leva och må bra trots mina tre funktionsnedsättningar. Och med nyfikenhet och styrka möta omvärldens fördomar. Tills dess blir tragedier melodi och mina nederlag erfarenheter.
Rekommenderar verkligen KBT för er som har en diagnos eller ett säreget personlighetsdrag som ni vill förändra. Sugen på mer information går det bra att kontakta mig! Jag hjälper gärna till och är öppen, delar med mig, lyssnar och förstår.