Åtrå. Aldrig har jag kunnat föreställa mig det ordets sanna innebörd som nu.
Jag är så medveten om varenda del av min kropp att jag blir rädd. Hjärtat som dunkar sina rytmiska taktmässiga slag.
Pulsen som virvlar och ögonen som spärras upp. Pupillerna vidgade för att kunna se. Se varenda detalj, varenda liten del, av dig.
Allting är som innan. Ändå är allting nytt. Som två nyskapade står vi där. Lite tafatta. Handfallna. Tysta och lite skärrade inför känslan, inför stormen som virvlar ovanför våra huvuden. Jag ser in i ditt välkända ansikte. Hur hade jag kunnat glömma hur vacker du är? Dina lite sneda smått bekymrade ansiktsdrag. De klara ögonen, djupa och fulla av historier som du ännu inte hunnit berätta. Jag skulle kunna måla en tavla av ditt ansikte i bara luften, så tydligt framträder du för mig. Dina händer möter mina och jag känner att jag skakar. Försiktigt kysser vi varandra och världen stannar till. Fryser till is och allt blir stilla. Jag vill för alltid bevara din kropp nära min. För mig gör det ingenting om världen förblir fryst. För jag är här. Här med dig. Tankarna på vardagen är som bortblåsta. Som ett litet höstlöv med vinden. Så obetydliga, så långt borta. Jag bryr mig inte längre om vad som sker. Det enda som betyder något är att du fortsätter att finnas här, nära mig. Rätt och fel. Fel och rätt. Hur kan något så underbart vara fel? Hur kan två människors själar, fulla av kraft och liv, vara emot våra principer? Kyssen tar slut. Tiden är inte för evig. Jag ser på dig. Dina vackra djupa ögon ser tillbaka. Vi båda vet. Men just nu, just här, så finns det inga hämningar. För mig är det inte otrohet utan ett bevis på människans känsla för kärlek.
En liten text om hur otroheten kan se ut för två personer som verkligen känner åtrå till varandra , skriven utav egna erfarenheter och tagen direkt ur hjärtat.
Hoppas ni ska finna samma känsla som jag en gång gjorde när jag skrev den. Och att ni förstår.