Alla människor har sina svagheter, brister och svackor. Det är just de som gör oss till dom fascinerande varelser vi faktiskt är och som
gjort oss så unika. Jag är stolt över att vara en människa. Jag är stolt över att kunna känna tycka och tänka. Oftast är jag stolt över den jag är. Men för att kunna vara stolt över sig själv måste man kunna acceptera sina brister. Jag skulle kunna fylla hela den här sidan med mina egna. Men idag är jag så pass stark som person att jag skulle kunna fylla två med mina positiva egenskaper. Att få barn när man som mig både är ung och lider av flera diagnoser är tufft. Den här tiden har varit en enorm omställning för mig och det är därför som jag känt att bloggen fått vara vilandes. Samtidigt är det när jag låter fingrarna löpa över tangenterna som jag njuter som allra mest. Att skriva är min passion och jag behöver det för att överleva.
Ibland blir jag så ledsen för att ni är så många som dömer oss, mig och min älskade familj. Arg. Jag blir så arg att jag kokar. Vad vet ni? Ni känner inte oss.
Ni har aldrig varit där och sett våra tårar. Har inte en aning om vad vi gått igenom. Vet inte vad vi har för erfarenheter i bagaget. En familj det föds man inte med, det skapar man. Jag skapade min för snart tre år sedan. Och idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag skulle göra precis vad som helst för dem. Det finns faktiskt inga undantag. Självklart har jag också min kärnfamilj; min släkt och mina goa föräldrar. De ska inte glömmas bort. Jag är lyckligt lottad som har två olika typer av familjer. De finns dom som inte har någon. Men kärnfamiljen, den biologiska, är så självklar att man inte behöver skriva om den. Den andra får vem som helst tillhöra.
För en familj är som grenarna på ett träd. Vi växer alla i olika riktningar men rötterna består.
Mitt hjärta är stort, jag har plats för många vilsna själar. Min kärlek och omtanke räcker till alla som behöver den. Jag har kramar så det räcker och blir över.
Det finns ingen bättre medicin om man är ledsen än att få krypa upp hos någon och bli lite kramad. Ibland är det svårt att ta mod till sig och fråga om en kram. Att be om att bli tröstad. Men vågar man fråga så vinner man så mycket. Alla behöver vi tröst, stora som små, grabbar som tjejer. Jag tröstade hela kvällen igår för det var en grabb som var väldigt, väldigt ledsen. Idag kan jag efter det känna ett vist lugn i själen. För att ge tröst är precis lika nyttigt som att få. Ni som stöttat mig, skrivit kommentarer och med nöd och lust läser min blogg har gett mig oändligt mycket tröst trots att ni inte varit närvarande fysiskt. Jag vill att ni ska ta till er de. Även om jag är seg på att svara på mejl och era kommentarer (be om mitt nummer för effektivare svar!) så vill jag att ni ska veta att jag läser om era ord, om och om igen för att finna styrka. Att få höra att man är klok när man hela livet fått höra raka motsatsen värmer. Jag vill tacka er för det ni gör för mig och min familj! Jag är så stolt över dom. Jag är så stolt över hela min familj och över er som är sådana fantastiska människor. Min önskan är att få lära känna er, allihopa och se vad som döljer sig bakom era ord.
Så ta konakt med mig och låt oss lära känna varandra på riktigt.
Hade ett litet ”skriva av mig” behov efter frukost. Garanterat tråkigt och osammanhängande, men taget direkt från hjärtat.
Charlie har hållit mig sällskap i sitt babynest (världens bästa uppfinning, tack Ann-Sofie!) under mitt skrivande, föga imponerad. Hon viftar iallafall med händerna.
Jag tror faktiskt inte hon tycker att morsan är riktigt klok.
Tror bestämt att jag får lyfta arslet härifrån och röja lite. Jag som är så städpedantiskt har blivit lat sen jag fick en bebis.
Ovanligt pigg idag, har ju faktiskt fått sova hela fem timmar. Tänk vad man får perspektiv på saker när man blivit småbarnsförälder.. 😉