Månadsvis arkiv: januari 2015
Vilse i tystnaden
Ber återigen om ursäkt för min frånvaro sista dagarna. Men när jag mår väldigt dåligt så skriver jag antingen väldigt mycket eller väldigt lite, beroende på hur jag väljer att sortera tankarna som bildas i huvudet på mig när det är någonting jobbigt som har hänt.
Jag väljer, som vanligt, att inte dölja något för er utan jag ska vara helt ärlig. Jag har mått pyton. Senaste veckan har varit turbulent, inte bara för någon med adhd. Jag tror att även ni som har en fungerande pysventil skulle önska er avlägsning från planeten snarast möjligt om ni haft samma vecka som mig. Först och främst blev jag förnedrad, sårad och kränkt av en närstående till familjen och en nära släkting till min dotter. Inga namn nämnda men du vet nog vem du är, och jag hoppas att du skäms för vad du ställt till med under alla dessa år. Och framförallt över hur många människor du sårat helt i onödan. Sedan har mitt och Jims förhållande varit allt annat än tipptopp. Som om det inte skulle räcka så får jag en väldigt tråkig upplysning angående Johns skola där jag fått en helt annan bild, och där och då, så rann bägaren över. Och igår fick jag faktiskt nog. Jag orkade inte vara i närheten av min familj längre. Kände mig bara förnedrad, missförstådd och besviken, både på mig själv och på dem; framförallt Jim. Så jag packade en väska med mina & Charlies viktigaste tillhörigheter och stack hem till mina föräldrar som är utomlands en vecka. Första gången någonsin som jag frivilligt väljer att lämna någon, om så bara för en kort stund, och klarar av det. Jag och Charlie ( som skötte sig exemplariskt) sov kvar där hela natten. Nåväl, sov och sov. Jag låg klarvaken och grubblade. Tack vare lilla hjärtat som inte kunde sova om inte jag var hemma (stora grabben är inte alltid varken så stor eller tuff) och en mycket god vän till mig så repade jag snabbt nytt mod och dagen därpå, d.v.s. idag, kände jag mig så pass bra att jag bestämde mig att prata ut med Jim som bett om det flera gånger utan att få respons. Och efter att ha laddat batterierna hos mina underbara småtjejer i stallet (första ledningen på fem månader- underbart!) så knallade jag hemåt med barnvagnen för att möta Jim nere i tvättstugan. Mitt hjärta smälte när han plockade upp Charlie och jag riktigt kunde se hur mycket han hade saknat henne. Går inte att beskriva känslan.
Hur som helst så valde jag alldeles nyss att gå tillbaka till mina föräldrars hus, ensam. Charlie är kvar hos sin pappa. Det känns.. skumt. Jag hade tänkt och trott att jag skulle behöva en natt till, helt ensam, för att tänka och slutföra sorteringen av tankar. Jag har inte varit själv såhär på över ett år så, klart att det känns konstigt. Lägg sedan till att du bor tillsammans med tre andra varav ett spädbarn. Då blir det tomt. Här är det så tyst att jag hör mitt hjärta slå. Var det verkligen såhär innan? Eller är det bara jag som blivit ovan? Jag vet inte. Men skönt kan jag inte direkt säga att jag tycker att det är. Inte ett dugg. Jag längtade tillbaka redan när jag gått ut genom dörren. Och det känns konstigt att jag kommer få sova en hel natt utan att bli väckt av bebisskrik en enda gång. Och att kunna lägga sig utan att få schasa en motsträvig tonåring i säng. Inte ens irritera sig på katten kan jag göra, för här finns ingen katt. Och hunden bor hos svärfar över helgen så honom ser jag inte heller röken av. Och ingen att ligga bredvid när jag ska sova har jag heller. Det blir att krama kudden ikväll. Måste faktiskt säga att jag känner mig ganska vilse. Vilse i tystnaden.
Frågestund
Tänkte ha en ny frågestund på bloggen idag! Så ställ hur många frågor ni, anonymt om ni vill det 🙂
Räkna bara med att jag svarar ärligt på varje fråga, så fråga ingenting som ni i själva verket inte vill ha svar på. Kör igång!
Gammal bild men i brist på annat.. 😉
Jag fortsätter
Folk frågar mig hur det känns att bloggen plötsligt ligger på 11:e plats på topplistan.
Återigen vet jag inte vad jag ska svara. Det är såklart helt fantastiskt, visst är det de. Att jag gått om kända bloggare som te.x Judith&Judith är helt otroligt.
Lilla jag liksom. Bara för att jag skrev en text som röra folks hjärtan. Innan låg jag på plats 37 och det gjorde mig glad. Nu har jag klättrat ännu högre upp och är förstås ännu gladare! Men egentligen, så spelar det ingen roll för mig hur många läsare jag har, så länge dom jag har gillar det jag skriver. Och att de blir berörda. För det är de jag vill med mina texter. Beröra. Jag vill öppna folks ögon för de som är annorlunda. För de som skrämmer. Jag tänker fortsätta skriva. Jag tänker fortsätta att skriva så länge som det finns en enda person där ute som är intresserad av att ta del utav mitt hjärta. Hoppas att ni ger mig gott om tid. Jag har så mycket att berätta.
Snart ska jag gå ner till stallet. Jag började där förra veckan; och vilken befrielse. Att få sitta på hästryggen igen var fantastiskt. Också en gnutta läskigt. Man glömmer så lätt på fyra månader och det tar tid att hitta tillbaka. Men jag grejade det! Och att få rå om mina älskade hästar igen är den bästa medicinen. De kan inte komma med några kloka råd men de kan lyssna. Och jag kan själv välja när jag vill sluta prata. Djur är fantastiska. Det är vad jag önskar mig i födelsedagspresent i år. Att alla ensamma själar därute skulle ha haft ett varmt pickande hjärta, en mjuk päls eller ett par kloka ögon att se in i. Bättre medicin än så finns inte. Och det bästa av allt? Den är helt gratis. Djuren kräver aldrig någonting tillbaka. De bara finns där. I Nuet.
Hur det känns att vara mamma
Hur känns det att vara mamma då?
Det är nog den frågan jag får höra mest. Och jag har alltid lika svårt att svara. För det känns ju inget speciellt. Jag är ju fortfarande bara jag, liksom.
Innan jag fick barn så var jag bara Nadia. Och nu när jag fått barn så är jag ju bara Nadia med bebis. Varken mer eller mindre. Det där med att många ändrar sina personligheter totalt bara för att dom får barn tycker jag är löjligt. Jag umgås fortfarande med mina vänner, skrattar åt samma skämt, har samma humor och gör fortfarande exakt samma saker som jag gjorde innan jag fick barn. Enda skillnaden är väl egentligen att jag måste planera lite mer innan jag fick Charlie. Men att det skulle vara så jobbigt motsäger jag mig. Att få barn som ung har inte alls varit så jobbigt som alla sagt att det skulle vara. Olyckskorparna verkar inte få rätt.
Det går riktigt bra för oss, inte sämre än vad det går för någon som är 30+. Åldern på ett papper avgör inte vem man är. Det är livserfarenhet det handlar om. Och det besitter både jag och pappan mer än de flesta i våran ålder. Visst kan det vara bra kämpigt ibland. Som ung är man mer osäker. Vi har inte sett så mycket utav livet.
Då är det guld värt att ha vuxna omkring att vända sig till. Och det har vi haft. Och det har vi fortfarande. Ni vet vilka ni är och hur tacksam jag är. Och finns det någon som känner att de sitter inne med kunskap som de gärna skulle vilja dela med sig av så har jag famnen öppen. Den bästa läraren är den erfarne.
Så kortsagt: Att vara mamma känns precis som vanligt, bortsett från att man nu bär ansvaret för någon annans liv. Det kan låta som något betungande men tro mig; man växer in i rollen. I början ville jag knappt ta i Charlie. Jag ville bara tillbaka till innan hon föddes. Jag hade ingen förlossningsdepression. Men jag hade en känslig personlighet. En känslig personlighet som var osäker och som bestämde sig att visa upp sin allra sämsta och jobbigaste sida när jag var som allra skörast.
Självklart så finns det stunder då jag bara skulle vilja slänga mig framför tåget, lägga ut henne på blocket eller ångrar att jag aldrig gjorde den där aborten.
Jag tror att alla föräldrar känner så emellanåt men att det är väldigt få som pratar om det, just för att det är sådan tabu att inte ”klara” av att ta hand om/älska sitt barn gränslöst varenda sekund. En sådan stund brukar jag om det är möjligt, ta ett break. Gå ut och gå en sväng, ringa en kompis eller lägga mig på soffan. Är jag ensam hemma går jag in i ett annat rum, stänger dörren och andas ett par minuter. Det gör mig inte till en dålig morsa. Inte dig heller, om du skulle göra samma sak. Din bebis dör inte. Men förhoppningsvis kommer den att må lite bättre när du kommer tillbaka och den inser att du inte är lika ilsken, irriterad eller vad det nu kan vara.
Alla förtjänar vi en timeout, med eller utan barn.
Jag har tagit flera timeouter idag. Inte p.g.a. Charlie utan p.g.a. den stora grabben som bestämt sig för att vara mer än jävlig under helgen. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Var glad så länge ungen är ett spädbarn. Då kan den åtminstone inte ta sig någonstans. Inte smälla i dörrar heller. Tog en lång promenad med barnvagnen. Frihet! Och så fick jag besök utav de här två, Johan och Anki. De tog så bra hand om Charlie så nästan jag blev rörd.
Hon verkar ha en dryg kväll idag, Charlie. Höll på exakt likadant igår. Den här gången är det inte magont då ”systemet” fungerar normalt. Funderar på om hon kan vara förkyld? Hur märker man det på ett spädbarn? Hon ska äta men skriker bara och spottar ut flaskan. Och det är inte magen. Sedan tycker jag att hon låter lite täppt. Så om någon har något tips så tar jag tacksamt emot det. Tycker ju synd om henne. Hoppas det går över snart och att hon somnar..
Nu ska jag fortsätta med disken. Ha en trevlig kväll!/Nadia
Man kan inte ta ett barn
”Man kan inte ta ett barn. Man kan aldrig ta ett barn från sina föräldrar.”
Så sa min älskade kbt terapeuft igår under vårt samtal som riktade in sig på just det ämnet, det här med att ta ett barn. Anledningen är att jag blivit påhoppad av en person och hennes bekanta under veckan. Och anklagad. Anklagad för att ha stulit hennes barn. Inte fysiskt. Men psykiskt. Enligt henne och dessa andra människor ska jag ha manipulerat Honom till att vilja vara med mig med hjälp utav hans pappa. Jag har bestulit honom från hans underbara mamma, som hennes försvarare skriver öppet på faccebook. Och hon hoppas minsann att han snart kommer att inse sitt misstag. Sårad som jag blev tog jag åt mig. Trots att både pojken och hans släktingar försökte förklara för mig hur vansinnigt det var. Men jag är en sådan människa. Känslig. Så jag tog åt mig. Ältade. Blev ledsen. Skämdes. Vred och vände på allting. På livet jag levt i tre år, den tid jag har haft hand om pojken. Snart är det fyra. Hade jag gjort fel? Hade jag gjort fel som tagit honom till mitt hjärta när han ingen annan hade?
Nej. Det har jag inte. Det kom jag fram till under mitt samtal tillsammans med Cecilia igår på psykiatrin. Jag visste ju innerst inne hela tiden hur det var. Egentligen.
Hur det låg till. Den här mamman, som hon har mage att kalla sig, har inte brytt sig om pojken eller sina andra barn på väldigt lång tid. Faktiskt hela livet Bara när det faller henne in. Istället har hon valt att ersätta kärleken till dem med kärleken till sprit. Alkohlism är en sjukdom. Just därför tyckte jag tidigare synd om den här kvinnan. Stöttade. Tröstade. Försökte få henne att träffa barnen. Och dem att träffa henne. Försvarade henne från omgivningens påhopp och trodde inte på det som alla sa till mig, så också hennes barn. Jag föll för frestelsen att tycka synd om henne. Det hon alltid vill att man ska göra, en del i hennes sjukdom.. En sjukdom som är hemsk. Men som man kan bli frisk ifrån. En sjukdom som kan ge förklaringar till ett beteende, precis som. Men aldrig att den går att skylla på. Precis som min. Ansvar för sina handlingar bär man alltid.
Jag har torkat den här pojkens tårar under lång tid. Jag har tröstat honom varje gång hans mamma svikit. När hon sagt att dem ska träffas och sedan super sig full istället. Alla gånger hon ringt och skällt på honom. Stupfull. Alla gånger hon inte ringt. Ibland har det tagit ett halvår innan hon hört av sig igen. Jag försökte förgäves hitta orden när han frågade mig varför hon nästan dödat honom genom att vicka omkull barnvagnen (full såklart) när han var ett spädbarn. Jag hittade inga. Jag har peppat honom i hans val att åka dit trots allt. Och sedan också när han kände att han var redo att släppa taget. Bryta kontakten med den kvinna som fött honom men sedan aldrig brytt sig. Jag har lyssnat till hemska historier från hans barndom som sedan gett mig förståelse till hans starka separationsångest. Hjälpt honom sätta ord på känslorna som kommit över honom när han mist anat det. Som ett vildjur. Blivit stolt när han för första gången sagt Min Mamma Är Alkoholist.
Det jag skulle vilja säga till dig, som anser att jag på det här viset stulit ditt barn, är följande:
Jag tyckte om dig. När du köpte ut cigaretter och alkohl åt din elvaåriga son tyckte jag om dig lite mindre. När jag sedan gång på gång sett hur du skiter i honom så minskade det ytterligare. När du sedan slutade bry sig helt en period så önskade jag att vi alla skulle glömma dig. När du sedan kom tillbaka och ömkade tyckte jag mot min vilja synd om dig. För det är inte dig det ät synd om. Det är dina barn. För det är nämligen du själv och ingen annan, som berövat dem det. Sin mamma. Så nu när du anklagade mig så känner jag plötsligt ingenting för dig längre. Du ska därför ha stort tack. För nu tycker jag inte synd om dig längre. Du öppnade själv mina ögon trots att motsatsen var din avsikt. För du. Vet du en sak? Du är ingenting i mina ögon längre. Du existerar inte. Vill du veta varför din son valde mig? För att jag gsv honom något som han aldrig haft. En varm famn. En kram. En mening. En mor. Var fanns du när han mådde dåligt? Var fanns du när han grät? Var fanns du när han blev retad i skolan? Var fanns du på alla skolavslutningar? Var fanns du när han behövde svar på sina frågor om han dög? Du var full. Flera mil bort. Jag fanns där. Jag tröstade och gav honom av min kärlek. För han hade redan vunnit mitt hjärta och etsat sig fast. Vad spelar det då för roll att jag inte fött honom? Vi minns ändå inte vårt första ögonblick. Var det du eller jag som hjälper honom med läxorna? Drog upp honom när han föll, gång på gång. Fick syn på honom när han hade stupat och lyckades dra upp honom till ytan igen. Fick honom på rätt spår. Är det du eller jag som tröstar, finns där, uppfostrar och sätter gränser? Förlåt min vän, men inte fan är det du.
Och då är det väl ändå inte konstigt att han valde mig framför dig. Och nu kan jag med rak rygg säga att jag förstår honom. Stolt kan jag berätta hur glad jag blir när han säger att jag är hans mamma. ”För mig är du det. För du har gett mig det jag aldrig fått.” Om du funnits där så hade han inte behövt byta ut dig. Men varför ska han stanna hos någon som gömmer alkohol under hans säng, ligger avsupen på golvet och aldrig ringer mot någon som ständigt finns där? Han litar på mig. Och jag är så stolt. För för mig är han alldeles äkta. Jag kanske inte födde honom ur min kropp. Men ur mitt hjärta <3
Trots allt negativt jag skrivit nu, så vill jag att du ska veta att jag tyckte om dig. En del av mig gör det fortfarande.
Och jag vet att jag talar för fler när jag säger att jag hoppas att du kommer tillbaka till oss. Nykter. Eller åtminstone brydd. Och med en förståelse för vad du gjort. Men att du finner kraften att göra rätt. Och förstår att det kan bara bli bättre. Man ska inte fastna i det förflutna men ibland är det svårt att komma loss. Du har sidor jag värdesätter högt. Fina sidor. Och jag är ledsen att du inte lät mig fortsätta att tycka om dem. Hoppas du tar till dig och kanske, förstår. Jag vill nämligen aldrig beröva min dotter på dig. Oavsett hur du betett dig.
Rättar inte det här. Jag känner inte för att lägga ner den tiden på dig. Men hoppas att du läser. Hoppas att dina vänner läser. Hoppas att omgivningen läser.
Och jag hoppas och tror, att varenda människa som är vid sina sinnesfulla bruk, förstår varför den här grabben gjorde sitt val. Och att ni som vet vem han är stöttar honom. Tack för mig.
Samhälls fuckers + ny header
Är så irriterad så jag känner för en riktigt omogen och barnslig (är inte det samma ord..?) rubrik idag.
Har tack vare vårt underbara samhälle, som varit så kreativa när de ordnat med busstiderna och sett till att det knappt går en enda jävla buss mellan Säter och gyllehemsvägen (eller Säter-Borlänge överhuvudtaget) fått tillbringa i princip hela dagen i Borlänge. Skulle till min första KBT timme på länge. Alldeles för länge. Faktiskt så har jag inte varit där sen jul. Och för mig som inte har möjlighet till någon annan medicinering så är kbt:n väldigt värdefull. Vet att jag gjort det förut men jag gör det igen; rekommenderar er starkt att prova Kognivit beteende terapi om ni inte redan gjort det! Det har hjälpt mig så mycket på bara den korta tiden jag haft det och jag skulle redan kunna räkna upp på mina tio fingrar nya bra egenskaper jag funnit hos mig själv via kbt:n. Det tragiska är den långa väntetiden. Tre år köade jag. Tre. Och då ska vi inte tala om hur mycket jag fick ligga på för att få den hjälp jag behövde, trots att jag var så ung! Hoppas att ingen annan behövt genomgå det. För om det är någonting som tär på en, så är det att få tjata till sig hjälp när man redan är nere på botten och kravlar i sanden.
Men nu till något roligare. Eller rättare sagt tre nya roliga saker.
1) Jag har fått sova två nätter i rad nu! D.v.s. jag har fått sova mer än två timmar per natt. Om det beror på att min hjärna helt enkelt är helt slut efter allting som hänt senaste dagarna eller för att något/några utav knepen ni tipsade mig om fungerade vet jag inte. Men det har varit en befrielse.
2) Jag har fått mitt internet tillbaka även om just bloggsidan envisas med att vara oändligt seg. Känns faktiskt lite snopet att när man för första (och antagligen sista) blir lite kändis på nätet så kan man inte ens ta del av det för att katten sabbat adaptern. Ja, jag undvek att nämna det för reportrarna.. Mitt liv är redan tillräckligt pinsamt som det är.
3) Min Melissa har gjort en ny (om än bara tillfällig) ny header för att den gamla var ganska.. ute. Duger bra eller hur?
Nä, nu ska jag visa att jag är en vanlig dödlig genom att sortera tvätt. Önskar er en mysig kväll <3 Ta hand om er och varandra!
Charlie bjuder på en selfie!
Jag är inte bättre än nån
”Du ska inte tro att du är någonting, att du blivit NÅGON bara för att ett par idioter delat din vidriga dikt på facebook” Man borde införa tvångssterilisering så inte sådana hjärnskadade idioter som er förökar sig” Missbildade äckliga adhdbarn. Ni borde förbjudas.” Tre utav dem kommentarer som ramlat in på min blogg som helt utan min vetskap fått massor av visningar.. Först blev jag glad. Jätteglad. För första gången så såg någon mig. För första gången såg någon oss. För första gången kunde jag tillsammans med andra som lever med våran diagnos dra bort skynket omkring oss, blotta våra själar för omvärlden utan att skämmas.
Jag tänkte först skriva vi som lider av våran diagnos. Men det skulle vara som att ge de här personerna som kastat påhoppen i ansiktet på oss rätt. För att leva med adhd är inget lidande. Det är jobbigt. Men det ger oss utvalda en helt annan syn på världen. Vi ser inte bara svart eller vit. Vi ser en massa andra färger också. Hur skulle de kunna vara att lida? Det vi lider av är väl inte diagnosen i sig. Utan det är omgivningens syn på oss. Att alltid få kämpa för att göra sig förstådd. I skolan. På jobbet. Hemma. På förskolan. Med kompisar. I förhållandet. På fritidsaktiviteten. Ja alltid. Stå och höra på medan föräldrarna, lite lågmält säger; Jo men hon kan inte riktigt rå för sitt beteende. Du förstår, han har adhd. ” Jaha, och? Är inte det samma sak som att säga till en person med förlamning: Nej tyvärr, han kan inte riktigt vara delaktig i gymnastiken, för han kan inte gå. Låter inte det heldumt? Jo, i mina öron. Men det är exakt samma sak. Känns precis likadant. Gör precis lika ont. Som om vi inte vore lika mycket värda.
Jag har aldrig bett om att få publicitet. Jag tror inte att jag är bättre än någon annan, som så många hänvisar att jag gör.
Jag lever inte på min diagnos. Jag tycker inte synd om mig själv. Varför ska vi tycka synd om oss för att vi blivit utvalda att bli speciella?!
Jag visste inte ens om att min text nått ut över internet. Men om jag är glad och stolt? Ja det är jag. Särskilt stolt är jag över alla underbara kommentarer jag fått från andra utvalda. Och över att ni som inte är det har börjat acceptera oss. Att ni börjat se oss som det vi faktiskt är. Människor. Men bättre än någon? Nej, det är jag inte.
Kanske ärligare. Men inte bättre.
Tusen tack till er som läser min blogg, både gamla och nya. Ni gör mitt liv till vad det precis blivit i skrivande stund. Fantastiskt.
Adhdbarnet.