Det är på kvällen de kommer. Som ett svart kvävande täcke svävar det in i rummet. Omsluter mig, Kväver mig.
Blåser ut mina andetag. Denna ångest. I flera år har den förföljt mig. Ständigt närvarande har den vandrat vid min sida; alltid beredd på att anfalla likt en katt som smyger på sitt byte. Jag minns inte riktigt när det började men jag tror att det var någonstans i högstadiet. Kanske efter den stora skrällen, efter den dagen som blev till veckor, månader och år. Sedan dess har den bara växt sig större. Större och starkare. Den går inte att röra vid. Mina fingrar trevar bara i tomma intet.
Ändå känns det som om den bränner mig.
Det krävs så lite, så lite för att utlösa detta odjur. Det räcker med en stunds ofrivillig ensamhet, ett enda ord, en omedveten handling eller ett avsked för att monstret ska anfalla.Igen och igen. Som att ständigt sitta fast mellan fyra väggar. De enda som hjälper, om än bara tillfälligt, är två saker. Den första tycker jag om. Det är kärlek. En varm kram, ett par uppmuntrande ord eller en mjuk smekning. En bekräftelse på att jag finns. Att jag är betydelsefull. Det andra är ondska. Att jag medvetet skadar någon i min närhet, fysiskt eller psykiskt. Då lättar ångesten och läggs över på mitt offer. Den blir mätt och lämnar mig ifred, åtminstone för den här gången. Jag tycker inte om taktik två. Ändå är det den jag oftast använder, för att det är lättast så. Jag behöver bara mig själv. Även fast jag mår pyton efteråt.
Ångesten lever på ensamhet. Jag känner mig ofta ensam trots att jag nästan aldrig är det för blotta ögat.
Utanpå är jag omgiven av människor men inuti är det tomt och kallt. Ensamt.
Mitt hjärta vandrar vilset omkring i en stor mörk skog.
Jag kan höra röster runt omkring mig men jag kan inte ta mig dit, träden står i vägen. Ungefär så känns det. Det spelar ingen roll hur många människor jag har omkring mig. Jag är ensam iallafall om jag tappat bort mig i hjärtats djupaste skog.
Ni ser inte mig. Ni hör inte mig. Ser inte, hör inte, bryr sig inte. Finns inte.
Hej Lo! Va skönt att höra att det finns någon mer än jag som har känt så.*
Det är alltid en skön känsla, att veta att man inte är ensam om att känna och tycka. Stor kram <3
Skickar en stor kram! Vet hur det känns när ångesten kryper på, känns som om man är på väg att drunkna fast man är på torra land…