Man kan inte ta ett barn

”Man kan inte ta ett barn. Man kan aldrig ta ett barn från sina föräldrar.”

Så sa min älskade kbt terapeuft igår under vårt samtal som riktade in sig på just det ämnet, det här med att ta ett barn. Anledningen är att jag blivit påhoppad av en person och hennes bekanta under veckan. Och anklagad. Anklagad för att ha stulit hennes barn. Inte fysiskt. Men psykiskt. Enligt henne och dessa andra människor ska jag ha manipulerat Honom till att vilja vara med mig med hjälp utav hans pappa. Jag har bestulit honom från hans underbara mamma, som hennes försvarare skriver öppet på faccebook. Och hon hoppas minsann att han snart kommer att inse sitt misstag. Sårad som jag blev tog jag åt mig. Trots att både pojken och hans släktingar försökte förklara för mig hur vansinnigt det var. Men jag är en sådan människa. Känslig. Så jag tog åt mig. Ältade. Blev ledsen. Skämdes. Vred och vände på allting. På livet jag levt i tre år, den tid jag har haft hand om pojken. Snart är det fyra. Hade jag gjort fel? Hade jag gjort fel som tagit honom till mitt hjärta när han ingen annan hade?

Nej. Det har jag inte. Det kom jag fram till under mitt samtal tillsammans med Cecilia igår på psykiatrin. Jag visste ju innerst inne hela tiden hur det var. Egentligen.
Hur det låg till. Den här mamman, som hon har mage att kalla sig, har inte brytt sig om pojken eller sina andra barn på väldigt lång tid. Faktiskt hela livet Bara när det faller henne in. Istället har hon valt att ersätta kärleken till dem med kärleken till sprit. Alkohlism är en sjukdom. Just därför tyckte jag tidigare synd om den här kvinnan. Stöttade. Tröstade. Försökte få henne att träffa barnen. Och dem att träffa henne. Försvarade henne från omgivningens påhopp och trodde inte på det som alla sa till mig, så också hennes barn. Jag föll för frestelsen att tycka synd om henne. Det hon alltid vill att man ska göra, en del i hennes sjukdom.. En sjukdom som är hemsk. Men som man kan bli frisk ifrån. En sjukdom som kan ge förklaringar till ett beteende, precis som. Men aldrig att den går att skylla på. Precis som min. Ansvar för sina handlingar bär man alltid.

Jag har torkat den här pojkens tårar under lång tid. Jag har tröstat honom varje gång hans mamma svikit. När hon sagt att dem ska träffas och sedan super sig full istället. Alla gånger hon ringt och skällt på honom. Stupfull. Alla gånger hon inte ringt. Ibland har det tagit ett halvår innan hon hört av sig igen. Jag försökte förgäves hitta orden när han frågade mig varför hon nästan dödat honom genom att vicka omkull barnvagnen (full såklart) när han var ett spädbarn. Jag hittade inga. Jag har peppat honom i hans val att åka dit trots allt. Och sedan också när han kände att han var redo att släppa taget. Bryta kontakten med den kvinna som fött honom men sedan aldrig brytt sig. Jag har lyssnat till hemska historier från hans barndom som sedan gett mig förståelse till hans starka separationsångest. Hjälpt honom sätta ord på känslorna som kommit över honom när han mist anat det. Som ett vildjur. Blivit stolt när han för första gången sagt Min Mamma Är Alkoholist.

Det jag skulle vilja säga till dig, som anser att jag på det här viset stulit ditt barn, är följande:
Jag tyckte om dig. När du köpte ut cigaretter och alkohl åt din elvaåriga son tyckte jag om dig lite mindre. När jag sedan gång på gång sett hur du skiter i honom så minskade det ytterligare. När du sedan slutade bry sig helt en period så önskade jag att vi alla skulle glömma dig. När du sedan kom tillbaka och ömkade tyckte jag mot min vilja synd om dig. För det är inte dig det ät synd om. Det är dina barn. För det är nämligen du själv och ingen annan, som berövat dem det. Sin mamma. Så nu när du anklagade mig så känner jag plötsligt ingenting för dig längre. Du ska därför ha stort tack. För nu tycker jag inte synd om dig längre. Du öppnade själv mina ögon trots att motsatsen var din avsikt. För du. Vet du en sak? Du är ingenting i mina ögon längre. Du existerar inte. Vill du veta varför din son valde mig? För att jag gsv honom något som han aldrig haft. En varm famn. En kram. En mening. En mor. Var fanns du när han mådde dåligt? Var fanns du när han grät? Var fanns du när han blev retad i skolan? Var fanns du på alla skolavslutningar? Var fanns du när han behövde svar på sina frågor om han dög? Du var full. Flera mil bort. Jag fanns där. Jag tröstade och gav honom av min kärlek. För han hade redan vunnit mitt hjärta och etsat sig fast. Vad spelar det då för roll att jag inte fött honom? Vi minns ändå inte vårt första ögonblick. Var det du eller jag som hjälper honom med läxorna? Drog upp honom när han föll, gång på gång. Fick syn på honom när han hade stupat och lyckades dra upp honom till ytan igen. Fick honom på rätt spår. Är det du eller jag som tröstar, finns där, uppfostrar och sätter gränser? Förlåt min vän, men inte fan är det du.
Och då är det väl ändå inte konstigt att han valde mig framför dig. Och nu kan jag med rak rygg säga att jag förstår honom. Stolt kan jag berätta hur glad jag blir när han säger att jag är hans mamma. ”För mig är du det. För du har gett mig det jag aldrig fått.” Om du funnits där så hade han inte behövt byta ut dig. Men varför ska han stanna hos någon som gömmer alkohol under hans säng, ligger avsupen på golvet och aldrig ringer mot någon som ständigt finns där? Han litar på mig. Och jag är så stolt. För för mig är han alldeles äkta. Jag kanske inte födde honom ur min kropp. Men ur mitt hjärta <3

Trots allt negativt jag skrivit nu, så vill jag att du ska veta att jag tyckte om dig. En del av mig gör det fortfarande.
Och jag vet att jag talar för fler när jag säger att jag hoppas att du kommer tillbaka till oss. Nykter. Eller åtminstone brydd. Och med en förståelse för vad du gjort. Men att du finner kraften att göra rätt. Och förstår att det kan bara bli bättre. Man ska inte fastna i det förflutna men ibland är det svårt att komma loss. Du har sidor jag värdesätter högt. Fina sidor. Och jag är ledsen att du inte lät mig fortsätta att tycka om dem. Hoppas du tar till dig och kanske, förstår. Jag vill nämligen aldrig beröva min dotter på dig. Oavsett hur du betett dig.

Rättar inte det här. Jag känner inte för att lägga ner den tiden på dig. Men hoppas att du läser. Hoppas att dina vänner läser. Hoppas att omgivningen läser.
Och jag hoppas och tror, att varenda människa som är vid sina sinnesfulla bruk, förstår varför den här grabben gjorde sitt val. Och att ni som vet vem han är stöttar honom. Tack för mig.