Vilse i tystnaden

Ber återigen om ursäkt för min frånvaro sista dagarna. Men när jag mår väldigt dåligt så skriver jag antingen väldigt mycket eller väldigt lite, beroende på hur jag väljer att sortera tankarna som bildas i huvudet på mig när det är någonting jobbigt som har hänt.

Jag väljer, som vanligt, att inte dölja något för er utan jag ska vara helt ärlig. Jag har mått pyton. Senaste veckan har varit turbulent, inte bara för någon med adhd. Jag tror att även ni som har en fungerande pysventil skulle önska er avlägsning från planeten snarast möjligt om ni haft samma vecka som mig. Först och främst blev jag förnedrad, sårad och kränkt av en närstående till familjen och en nära släkting till min dotter. Inga namn nämnda men du vet nog vem du är, och jag hoppas att du skäms för vad du ställt till med under alla dessa år. Och framförallt över hur många människor du sårat helt i onödan. Sedan har mitt och Jims förhållande varit allt annat än tipptopp. Som om det inte skulle räcka så får jag en väldigt tråkig upplysning angående Johns skola där jag fått en helt annan bild, och där och då, så rann bägaren över. Och igår fick jag faktiskt nog. Jag orkade inte vara i närheten av min familj längre. Kände mig bara förnedrad, missförstådd och besviken, både på mig själv och på dem; framförallt Jim. Så jag packade en väska med mina & Charlies viktigaste tillhörigheter och stack hem till mina föräldrar som är utomlands en vecka. Första gången någonsin som jag frivilligt väljer att lämna någon, om så bara för en kort stund, och klarar av det. Jag och Charlie ( som skötte sig exemplariskt) sov kvar där hela natten. Nåväl, sov och sov. Jag låg klarvaken och grubblade. Tack vare  lilla hjärtat som inte kunde sova om inte jag var hemma (stora grabben är inte alltid varken så stor eller tuff) och en mycket god vän till mig så repade jag snabbt nytt mod och dagen därpå, d.v.s. idag, kände jag mig så pass bra att jag bestämde mig att prata ut med Jim som bett om det flera gånger utan att få respons. Och efter att ha laddat batterierna hos mina underbara småtjejer i stallet (första ledningen på fem månader- underbart!) så knallade jag hemåt med barnvagnen för att möta Jim nere i tvättstugan. Mitt hjärta smälte när han plockade upp Charlie och jag riktigt kunde se hur mycket han hade saknat henne. Går inte att beskriva känslan.

Hur som helst så valde jag alldeles nyss att gå tillbaka till mina föräldrars hus, ensam. Charlie är kvar hos sin pappa. Det känns.. skumt. Jag hade tänkt och trott att jag skulle behöva en natt till, helt ensam, för att tänka och slutföra sorteringen av tankar. Jag har inte varit själv såhär på över ett år så, klart att det känns konstigt. Lägg sedan till att du bor tillsammans med tre andra varav ett spädbarn. Då blir det tomt. Här är det så tyst att jag hör mitt hjärta slå. Var det verkligen såhär innan? Eller är det bara jag som blivit ovan? Jag  vet inte. Men skönt kan jag inte direkt säga att jag tycker att det är. Inte ett dugg. Jag längtade tillbaka redan när jag gått ut genom dörren. Och det känns konstigt att jag kommer få sova en hel natt utan att bli väckt av bebisskrik en enda gång. Och att kunna lägga sig utan att få schasa en motsträvig tonåring i säng. Inte ens irritera sig på katten kan jag göra, för här finns ingen katt. Och hunden bor hos svärfar över helgen så honom ser jag inte heller röken av. Och ingen att ligga bredvid när jag ska sova har jag heller. Det blir att krama kudden ikväll. Måste faktiskt säga att jag känner mig ganska vilse. Vilse i tystnaden.