När jag ångrar mitt barn

Jag kom att tänka på vad märkligt det är med tiden. Sen vi fick barn har allting gått så fort. Imorgon blir Charlie hela fyra månader, det är helt otroligt att hon snart funnits hos oss ett halvår. Fortfarande har jag inte stött på de där svallande känslorna som man ska få för sin bebis. Och ibland, som idag, kan jag fortfarande känna det där stygnet av ånger över att jag behöll henne. Det låter säkert hemskt men varför ska jag ljuga? Så känner jag bara. Varför? Jo för att jag vid få men jobbiga tillfällen saknar. Saknar tiden som var, innan barn och innan jag flyttade till eget och tvingades bli något av en fejkad vuxen kopia. Jag älskar mitt liv och jag älskar att leva. Jag är så tacksam för varje dag som jag får chansen att slå upp mina ögonlock och över att mina nära & kära får göra detsamma. Jag är glad över att finnas till och över att få vara  frisk. Men, åh, vad jag saknar.

För bara tre år sedan var jag en helt annan människa som levde ett helt annat liv. Jag hade massor av vänner som en efter en på något märkligt sätt försvunnit (Emi, vad hade jag varit utan dig?! Du är lika trogen som den där förbannade influensan som jag får varje år) utan att jag riktigt fattat varför. Det var mycket festa, vi gjorde filmer, satt på UH och snackade skit, hängde ute hela nätterna på stan, badade och skrattade. Minns speciellt en sommar, den sommaren som jag träffade Jim. Det var egentligen då som allt började förändras. Flera stycken ”kompisar” försvann då dom tyckte att jag inte lyssnade på deras varningar att inte beblande mig med Nordenhöijds och sommaren därefter umgicks jag princip bara med Jim och hans två bröder. Vi kom varandra väldigt nära och jag kan utan att överdriva säga att dem är mina stöttepelare, mitt hopp och min kärlek. Tillsammans med mina få nära vänner utgör dom mitt liv.

Under den tredje sommaren hade jag hittat lite fler att umgås med men nu efter att Charlie föddes så känns det som att många utav dem också är på väg bort. Jag vet att det bara är att le, vinka och traska vidare men det är så svårt. Har man som jag- separationsångest- så blir det ännu svårare att släppa taget. Jag behöver verkligen utöka mitt kontaktnät. Men jag är så rädd. Rädd för att bli sviken och sårad så jag vågar aldrig ta kontakt eller knyta band till människor. Jag sitter istället och trycker hemma, där det är säkrast. Men i år ska jag våga. Jag ska övervinna mig själv.

Jag vet att jag tidigare sagt att ingenting förändras när man får barn. Jäklar vad jag ljög.
Men jag har inte förändrats. Det är snarare min omgivning som har gjort det. Oftast ångrar jag inte min dotter för en sekund. Men ibland, som idag, gör jag det.
Eller nä jag ångrar inte henne. Men jag ångrar att jag inte väntade. Tror mest att det beror på min stora sorg över att bli övergiven utav så många vänner. Att inte längre bli tillffrågad eller medbjudenn på saker som förut var självklara. Och bjuder jag in så bjuder det aldrig igen. Sen finns det ett par som är och förblir mina eldsjälar. De som har stannat oavsett vad. Jag kan räkna dem på min högra hand, fler är de inte, men de finns. Och på andra handen kan jag räkna till fem stycken nya bekantskaper som jag precis börjat prata med. Så visst ser det ljust ut, även för mig. Men när jag är trött och sjuk som just nu så får jag så svårt att hitta ficklampan. Och då är det lätt att sakna, gräva ner sig och längta tillbaka.

När jag säger att jag ångrar mitt barn gör jag mig automatiskt till en hemsk mamma. Men sanningen är den att jag inte bara är morsa utan också människa.
En väldigt känslig sådan som ibland önskar sig en tidsmaskin, om så bara för en dag..
Tre år sedan..
..Och nu
Tänk så det kan bli!