Idag vet jag att jag kommer få kämpa lite extra med mig själv. Kämpa för att få tyst på tankarna i huvudet om det överhuvudtaget går.
De senaste dagarna har återigen denna människa från min pojkväns släkt hackat på mig. Igår såg jag av en händelse (fick en tips från en utav hennes facebook vänner) att hon skrev om mig på sin facebook. Jag gick in & kikade – och fann att denna delat ett av mina inlägg som jag skrivit i början av September. Inlägget innehöll inget elakt utan var en vacker text till mina närmsta som handlade om hur vi skulle finna stryka och gå vidare. I kommentatorsfältet hade hon (Ja, nu skriver jag HON, för ser ingen anledning till att skydda denna person längre, låter dock bli att gå ut med namn och förhållande till familjen) och ett par av hennes vänner börjat smutskasta mig. Det pratades om hur elak jag var, hur jag förde över hat på barnen genom att blogga, att jag var en missanpassad fantasifigur osv osv osv. Orkade inte ens läsa hälften. Klipsk som jag ändå är skrev jag ett vuxen ärlig kommentar utan fula ord som deras innehöll och gjorde klart för dem att jag inte tyckte beteendet var OK och att statusen skulle tas bort. Vad de svarade har jag inte kikat på och kommer inte göra det heller. Jag vet att deras svar bara innehåller ännu mer elakheter. Att vuxna människor får vara så omogna! Det är verkligen patetiskt.
Hon hade postat ett till inlägg & taggat en utav sina vänner i det. Det var ett av mina blogginlägg som hon ville visa upp där jag enligt henne kränkte henne offentligt.
Inlägget liknade det jag skriver nu, enda skillnaden var att jag skrev HEN och närstående. Omöjligt att kunna spåras till henne, alltså. Precis som nu.
Jag avskyr konflikter. Jag hatar att befinna mig mitt i dem. Ändå har jag en tendens att alltid hamna där.
Innan jag gick i kbt och träffade min stora förebild, min terapeut Cecilia, så tog jag på mig skulden. Trodde att det var mig det var fel på.
Nu förstår jag att så inte är fallet. Jag är bara stark. Stark och envis. Egensinnig. Egenskaper som skrämmer de svaga, de som lever på att finna sin styrka genom att trycka ner andra människor i marken. Dessutom har jag en tendens att söka mig till människor som inte är friska i huvudet. Människor som bara vill förstöra. Typ som ett slags omedvetet självskadebeteende. Sådana här dagar försöker jag minnas vad Cecilia sa om den här kvinnan. Och trots att jag försökte spara hennes ord i mitt hjärta så har jag nu svårt att komma ihåg dem. Skulle göra vad som helst för ett möte med henne just precis nu. Men det går ju inte. Hon är borta. Så jag måste klara det här på egen hand, igen.
Jag gillar inte att gnälla. Vill inte vara någon negativ gnällspik som tycker allt är botten. Men somliga dagar, som den här, är det svårt att hålla en fasad mot omvärlden.
Jag kan inte förstå varför hon vill mig så illa. Innan tyckte hon om mig. På den tiden då jag lät mig manipuleras och ständigt stod på hennes sida. Blev osams med de mina för att jag prompt skulle försvara henne. Sen vaknade jag upp och förstod hur lurad jag blivit. Och då började helvetet. Jag är rädd hela tiden. Rädd för att hon ska förstöra något mer för mig än bara självförtroendet även om jag vet att hon inte har den makten. Vi ger henne inte den makten. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det här kommer sluta snart. Innan vi alla går sönder. Jag skrev till och med ett meddelande och bad om ursäkt (för vad har jag ingen aning om) i ett försök att få henne att lägga av. Det hjälpte nog inte. Men jag har gjort något som hon aldrig kommer att göra; jag har iallafall försökt.
Tack för att ni tog er tid att lyssna. Behövde helt enkelt skriva av mig.
Jag älskar er som tror på mig. Kram