Yes imorgon ska jag göra min tredje ögonoperation.
Första under narkos när jag var 10, andra utan narkos för 1,5 år sedan och så nu den här som också kommer att ske utan narkos.
Tänk er känslan att någon gräver runt i ert öga. Ni känner verkligen hur de håller på och joxar runt därinne men det gör inte ont utan känns bara.. obehagligt.
Då & då rinner det vätska nedför ansiktet blandat med blod från såret som du vet är helt öppet.. Det är bland det äckligaste jag gjort faktiskt och bara tanken på att jag imorgon ska göra samma sak igen gör mig lite äcklad. Avskydde just det där; att känna hur de är inuti något som jag vanligtvis ser med. Och sedan – poof- hur man plötsligt inte ser nått alls för att de plockat ur hela linsen. Det är det som är det kaotiska med operationen; går det snett så kan man faktiskt förlora synen.
Men jag som har en mycket ovanlig ögonsjukdom som gör att mina linser glider bakåt har inget annat val. Opererar jag mig inte emellanåt så blir jag blind iallafall.
Easy Choice liksom & jag är säker på att det kommer gå bra! Tack Sverige för att vi har så bra sjukvård.
Usch kommer ihåg förra gången jag opererade mig.
Den dagen var en utav de värsta i mitt liv för då blev John övertalad av en släkting att han skulle flytta till henne, en ostabil person som han aldrig haft särskilt bra kontakt med, endast i perioder. Förtvivlan som jag kände då för att jag visste hur fel det var och hur illa det kunde bli.. och sedan sorgen när jag kom hem till huset & hittade honom minst lika förtvivlad.. Han hade inte kunnat säga ifrån, hon behövde ju pengar.. Nej det glömmer jag aldrig. Vissa saker fastnar & det här är något som kommer finnas kvar inuti mig (och även flera andra som chockade tog emot det ogenomtänkta beskedet) för alltid. Tackar gud att det inte blev så! Han kan inte ha det bättre än vad han har det nu och jag är väldigt stolt över honom.
Nu ska jag servera min fina familj en Flygande Jacob som står och puttrar i ugnen. Trevlig kväll!