Det känns som om livet står stilla just nu. Jag vill framåt, iväg – börja leva (för tänk om det en dag är försent) men jag vet inte med vad eller hur jag ska börja.
Jag vet inte ens själv vad jag vill och det gör mig mörkrädd. Snart, äckligt snart, fyller jag 23. Livet har bara runnit förbi och om nån frågade vad jag hittills lyckats med skulle jag bara stå och fånglo med öppen mun. Visst, jag har fått barn. Och jag har räddat livet på ett annat barn. Och jag har skrivit ett inlägg om adhd som hjälpt många människor och jag har kanske gjort livet lite lättare för ett par genom att finnas till och stötta.. men sen då? Räcker det? Inte för mig. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv med stolthet när jag blir gammal. Jag vill inte ångra någonting. Jag vill bli en bra människa, en fin medmänniska och omtyckt av de som förtjänar mig. Jag vill inte kännas vid stunderna av sorg, inte drabbas av dessa utbrott som gör mig alldeles darrig efteråt. Vill inte kännas vid tankarna om hur fel jag ibland behandlar dom jag tycker allra mest om.
Men kanske är det en del av livet? Kanske är det som innebär att leva? Kanske, kanske innebär börja leva att börja inse att ingen är perfekt?
