Idag är jag sådär dödstråkig & skriver ett skittråkigt inlägg som är så vanligt att det är skrattretande.
Jag har haft noll adhd feelings sen i lördags då jag blev sjuk bortsett från den inre stressen över att jag inte orkat göra någonting annat än att typ ligga på soffan och försöka förstå sig på min nya telefon som jag fortfarande inte fattar ett dugg av. Bortsett från att ha tagit en promenad med Sara & doggsen så har jag inte gjort annat än hostat.
Hämtade i för sig Charlie på dagis (tyckte lite synd om Jim som gjort det de senaste 5 dagarna) och roade henne lite halvlamt 1,5 timme innan hon skulle lägga sig. Måste inflika vad skönt det är att hon börjat på dagis! Aldrig krångel på kvällarna längre utan hon somnar som en stock. Idag provade vi till och med att lägga henne halv sju istället för sju och det funkade galant. Här är hon förresten.
Nu ska jag fortsätta tråka & göra allt det som jag annars aldrig har ro att göra te.x sitta vid datorn.
Ska till skolan imorgon oavsett sjukdom. De har med sitt ”snälla” system satt lite panik i hjärtat på mig. Livrädd för att inte få ett omdöme pga för hög frånvaro. Men sjuk två dagar måste man väl ändå få vara. Så länge febern inte kommer tillbaka klagar jag inte. Annars blir det tufft.
Slutsats: Det är bra att vara lat & vanlig ibland. Feber är garanterat bästa medicinen mot adhd. Trevlig kväll!