Helgen har varit så strulig att jag inte ens ids skriva om den.
Nu är allt bättre och vi (Jag och min älskade tonåring) har äntligen kunnat tala ut med varandra. Kom på en bra strategi – han skriver ner punkter på ett papper som han inte trivs med hemma eller med mig och saker han tycker är orättvisa och vill förändra & jag går ut och skriker ett par minuter tills jag lugnat ner mig.
Ikväll gick vi igenom punkterna och han lyckades förhandla sig till att få vara hos kompisar till nio på vardagarna istället för åtta bara för att han så bra argument.
Mitt uppe i allt tjafs kan jag känna hur stolt jag är över honom. Tänk att jag har format den här grabben till att bli en sån toppenkille som han är idag! Håller tummarna för att jag kommer lyckas lika bra med Charlie, mina andra barn och kommande fosterbarn. För även om den här lilla ”Solstrålen” gör mig gråhårig emellanåt så älskar jag honom högt högt över molnen. Finns ingen som har lärt mig så mycket om livet som han har gjort, min älskade förbannade tonåring. Tur att det finns hårfärg.
