Skjuten i ryggen

Avskyr att tråka ut er med deeptalk men nu är jag verkligen nere. En olycka kommer sällan ensam och det har den här veckan vittnat om.
Först går Johns bästa vän gammelfarfar bort som John hade en nära relation till. Sedan blir Charlie rejält sjuk med hög feber, lönekontot krånglar, kylskåpet börjar läcka, John blir sjuk.. listan kan göras lång men problemen har hittills varit hanterbara. Idag kom det stora nedslaget och jag känner hur jag bara rasade mentalt.
Har sedan ett halvår tillbaka haft hand om en hund som heter Chima. Här ser ni en bild på min dotter tillsammans med henne.

Dem är de bästa kompisar och Charlie avgudar henne. Min egna hund Milton har heller aldrig mått så bra som han gjort under den här tiden vi haft henne.  Vi alla mådde bra med henne. Och hon med oss.
Kulan i ryggen jag fått kommer sitta kvar i en evighet. Det gör så ont.

Anledningen till att hon hamnade här är tråkig. Hon vanvårdades och var i rätt tråkigt skick när hon kom till oss.
Min vän, vi kan kalla henne NN,  som tidigare ägt Chima såg till att hon hamnade i vår familj och det är jag tacksam över. Chima var fortfarande ”hennes” bara det att hon var skriven på hennes släkting p.g.a en rad omständigheter och vi hade en god kontakt. Jag skulle vara hundvakt åt tiken på obestämd tid.
I början var Chima stressad och mådde dåligt. Hon hade varit med om mycket och var van vid en tillvaro där hon, enligt uppgifter, antingen satt fastsatt ute eller hölls inne utan ordentliga promenader. Ibland fick hon inte gå ut alls.
Hos oss fick hon dagligen långa promenader, rätt foder (hon var överviktig när hon kom), en trygg fast hand, hundkompisar och ton med kärlek.
Tidigare hade Chima blivit misshandlad så hennes självförtroende var svett därefter och vi gick försiktigt fram. Efter ett par månader fanns resultatet framför oss : En go & glad hund, pigg på livet och glimt i ögonen. Apatin som hon hade när hon kommit var bortblåst och hon blev som en unghund på nytt. NN och jag hade daglig kontakt och det pratades om att jag skulle få ta över Chima då hon såg hur bra Chima hade det hos oss. Jag vågade inte hoppas men blev glad över förtroendet. Ett kontrakt skrevs ett par veckor senare, dock inte fullt giltigt då min vän inte var Chimas rättmätige ägare utan dennes släkting. Jag skrev tillsammans med min vän Sara ut papper från Jordbruksverket så ett rättmätigt ägarbyte kunde ske. Dessutom skulle en ny försäkring tecknas då Chima var oförsäkrad. Försökte få tag i NN så papperna kunde skrivas under men ingen kontakt. Hörde från hennes partner att de brutit upp och att allting var kaos runt omkring dem.

Idag när jag kom hem från promenaden står en man vid min lägenhet för att hämta Chima utan någon förvarning alls.
Den här mannen har tidigare misshandlat och vanvårdat Chima under en längre period. Han har även misshandlat NN:s partner nyligen och därmed gjort sig skyldig till kvinnomisshandel, ett ärende som för närvarande ligger hos polisen. Jag blev iskall när det gick upp för mig vem den här människan var. Önskar så nu i efterhand att jag inte överlåtit Chima, som var rädd och förtvivlad, till den här mannen. Jag var i sådan chock och trodde att jag annars gjorde mig skyldig till ett brott. Efter att ha pratat med både polis och länsstyrelsen efteråt vet jag att jag kunde nekat mannen att hämta Chima. Men det är lätt att vara efterklok och skulden skär i mig.
Det skär att tänka tillbaka hur vi såg henne släpas bort från vårt köksfönster, se hur hon slet sig och sprang tillbaka till porten, hur han hämtade henne igen med våldsamma tag, ömsom bar, ömsom släpade henne i öron och nackskinn efter sig. Att höra henne skrika i förtvivlan och sedan bli vittne till hur han måttar ett slag mot hennes ansikte; hur han måttar ett slag mot världens goaste hund, en hund som dagligen älskat och tagit hand om min dotter. Som sett på oss med mild blick och värmt mig under kalla nätter.

Kommer vi någonsin få se henne mer? Hur har hon det? Tror hon att vi övergett henne? Att vi också svek? Det är nu hon skulle haft sin kvällsmat egentligen.
Matskålen står kvar på köksgolvet, odiskad. Det nya tikskyddet hänger i hallen.Hon hann aldrig prova det. Hela lägenheten gapar tystnad. En plats för mycket, alltid.
Ett koppel för lite under kvällsrundan. Tomhet. Saknaden gör ont och jag ber och ber för att ingen skadar henne.
Jag ber er om hjälp. Någon, vem som helst. Chima har rätt att må bra, antingen här eller hos någon annan.
Jag vet inte om jag någonsin kommer få se henne mer. Hunden som stal mitt hjärta.