Senaste veckan har varit kaos. Ursäktar min frånvaro men har haft så mycket annat att bearbeta.
Sedan jag skrev förra inlägget, imorgon är det en vecka sen, så har jag kämpat mig blodig för rättvisan. Har tappat räkningen på hur många olika myndigheter jag ringt för min älskade Chimas skull. Många, många människor har engagerat sig & spridit inlägget och hjälpen har strömmat in. Jag är så tacksam för det. Utan er hade jag brutit ihop för längesedan. Ni ger mig hopp och styrka att få återse min ängel igen. Tyvärr är hon trots ett stort pådrag fortfarande fast hos djurmisshandlaren, mannen som misshandlat henne tidigare och med all största sannolikhet fortfarande gör, detta pga de slappa och fega myndigheter vi har i dagens Sverige, ett land som flera gånger motbevisat sitt uttalande om noll tolerans mot våldsbrott, misshandel och djurplågeri. Grattis Sverige. Du imponerar inte på mig. Dem som gör det är de människor som fortfarande står kvar vid min sida och kämpar för att Chima ska få komma hem igen. Till ett hem som hon förtjänar. Jag hoppas att kämpaglöden består trots att det ser svart ut just nu.
Jag klarar det inte utan er hjälp.
Samlat lite styrka hos Sara idag.
Inte träffat henne sen hon åkte in till förlossningen (samma dag som Chima försvann) så det var väldigt härligt att äntligen få krama om henne igen. Fick dessutom träffa hennes lilla nyfödda son för första gången också. Han har fått namnet Benjamin. Kan inte förstå att Charlie varit så liten (och ännu mindre ändå!) för ett år sedan. Plötsligt kändes hon väldigt stor i mina armar.
Väljer att bara publicera en bild på B här i bloggen, en bild som Sara själv lagt upp på sin facebook. Anledningen är så enkel att hon helt enkelt inte vill att sonen cirklar runt för mycket på internet. Fullt förståeligt, vänligen acceptera detta.
Trevlig kväll!