Månadsvis arkiv: oktober 2016
Finfint fredagsbesök
Tänkte egentligen inte skriva så mycket, utan bara visa lite bilder från min helg.
Vi slog nämligen på stort och anordnade en riktig tjejkväll hemma i huset såhär sista kvällen som husägare (mina föräldrar kom hem på söndagen), och det blev en grym kväll med tacos, film, prat och skratt. Dessutom fick vi finbesök först från Stockholm (Emelie) och sedan ända från Göteborg! Det var nämligen galningarna Therese (Trezzan) som jag lärt känna via nätet & hennes kompis Embla, som helt enkelt bestämde sig där under torsdagen för att ta en liten roadtripp från Göteborg till dalarna under fredagen för att sedan köra tillbaka söndagsmorgon. De startade runt 17:00 och kom till oss strax efter 00:00 för att sedan bege sig hemåt 11:00 morgonen därpå. Det är vad jag kallar äkta vänskap det! Trevlig kväll! <3
Förberedelsen är i full gång!
Kocken Maria håller ställningarna tillsammans med Monchaya & Amanda.
Vi andra tog disken!
Lite suddig bild, men ingen kan väl ta fel på innehållet..
Maaat <3
Charlie var också med ett par timmar.
Hon och Monchaya fann varandra nästan direkt!
Trezzan & Embla anländer direkt från Götebooorg!
Vi tittade på film, Ego.
Måste tyvärr säga att skådespelarna som var jäkligt dåliga förstörde handlingen som nog annars skulle varit riktigt bra.
Dessutom gick den alldeles för fort fram och kändes orealistisk.
Saknade helt enkelt känsla. 2/5 stjärnor.
Melissa-kissa, skapligt trött på morgonkvisten efter en galen natt!
Fina Monchaya, pigg & i full färd med att göra frukost!
Hungriga & trötta
Nam-nam!
Time to go!
Tack, återigen, för en grym helg. Det måste vi göra om!
Och – nu har vi det bevisat – man kan faktiskt ha kul utan alkohol.
Angående den överdrivna clowhysterin
Ingen, inte ens jag, har väl undgått att höra talas om den omskrivna ”Clownhysterin” som senaste dagarna härjat i Sverige.
Överallt på sociala medier står det om människor som blivit överfallna, jagade och skrämda utav personer maskerade till clowner.
Många är rädda för att röra sig ute efter mörkrets inbrott och att rasta hunden eller ta en promenad till affären har blivit ett ångestfullt måste.
Barn får inte vara ute och leka längre och gamla människor ser sig ständigt om över axeln.
Ska det vara så i vårt sköna gröna Sverige 2016?
Nej självklart ska det inte de. Visst, det är helt sjukt att det finns människor som njuter av att skrämma slag på folk. När det dessutom går så långt så att någon blir skadad är det definitivt too much. Och ingen av oss kan riktigt veta vem, eller snarare vad som gömmer sig under masken. Alla minns vi väl med skräckblandad förtjusning dessa rysare med mördarclowner som smugit runt under halloween och mejat ner förbipasserande med machete. Och det är inte logiskt omöjligt att det i skrivande stund sitter någon liten halvpsykopat där ute som blir inspirerad och bestämmer sig för att hugga ner någon. Jag tycker självklart att polisen bör ta tag i det här, i synnerhet just för att det kan finnas sjuka människor som utnyttjar den här trenden, och ser till att stoppa det innan det är för sent.
Men nu kommer vi till det här tråkiga ”menet” som kommer få halva Sveriges befolkning att vilja slita mig i stycken.
Jag tycker att hysterin är lite överdriven. Några personer blir skrämda i USA, någon till och med skadad, och sedan är det någon i vårt regniga lilla land som tänker
”Det såg ju skoj ut, värt att testa”, köper sig en clownutstyrsel och går ut och skrämmer slag på ett par ungar på en skolgård. Och vips – timmarna efter som detta läckt ut i medierna så ser halva Sverige clowner bakom varje hörn. Polisen rapporterade så sent som igår att ett 70-tal människor säger sig ha sett eller blivit attackerade utav clowner på bara ett par timmar. Antingen så har några skräckfilmsfanatiker bildat en sekt som går ut på att skrämma livet ur resterande delen, eller så finns det en ganska stor överdrift i det hela.
Jag säger inte att barnen på skolgården i Svedala ljuger. De såg med största sannolikhet en clown som stirrade obehagligt på dem och blev, högst förståeligt, rädda.
Jag tror inte heller att den äldre kvinna som blev skrämd från vettet utav fyra clowner i Deje hittat på. Det har hänt, och de kan gå riktigt illa – om inte minst för clownerna. Vi människor kan ta till alla medel för att skydda oss själva och varandra när vi blir skrämda från vettet, så det här är ur alla tänkbara synvinklar en idiotisk lek.
Det finns en del som har sett clowner och blivit skrämda från vettet; men jag tror också att det finns en hög procent som bara är mediakåta. Sorry about the true, men vi är väldigt mediakåta över lag. Jag menar, en berättar att den blivit antastad av en clown och sekunderna efter det ramlar liknande påståenden in från alla Sveriges hörn.
Är det, handen på hjärtat, helt logiskt? Jag har tappat räkningen på alla insändare och artiklar jag sett på facebook. Allt från uppmaningar till att man inte ska röra sig själv i området (bra!) till att man direkt uppmanar till att ”slå ihjäl dem jävlarna” (mindre bra.) Hela situationen börjar bli lite läbbig och det verkar ha spårat ur lite för mycket.
Vem som gömmer sig bakom masken vet vi inte, men personligen tror jag att det huvudsakligen är barn och tonåringar som vill spela andra ett spratt.
Det känns typ som att det snart blir lagligt att aga ditt barn för att du hittar en clowndräkt i hans garderob, och jag måste säga att den utvecklingen skrämmer mig mer än ett par ufon i mask.
Vad gör man då? Lägger ner Pokémon GO och anordnar Clown GO jakter istället där den som slagit ner flest clowner vinner?
Eller ska man lämna ärendet åt polisen som med största sannolikhet inte gör någonting?
Svår fråga. Jag fattar att man blir förbannad och upprörd, för hela den här leken har gått to long och någon kommer så småningom att bli skadad. Att folk dessutom blivit attackerade utav dessa ”Clowner” är bara helt psyksjukt. Men att anordna någon typ av utrotningsrörelse där man uppmanar till våld är inte heller så sunt. Fel person kan läsa det, känna sig uppmanad och tänka att den ska ta saken i egna händer och rädda världen, och ja… ni förstår själva. Om det sedan visar sig att det är ett barn under masken blir alltihop bara ännu värre.
Jag tror att fantasi föder rädslor, och som bekant så är vi människor experter på att skrämma upp oss själva och varandra.
Det finns dem som blivit utsatta på riktigt och det finns dem som bara är sugna på lite uppmärksamhet, ganska oskyldigt egentligen.
Vad man ska göra åt det hela grejen, som egentligen är helt stört, är svårt att säga. Men jag tror inte att lösningen är att spöa skiten ur varje utklädd person.
De personer som har skaffat sig den här nya hobbyn utnyttjar vår fantasi. Det roliga är ju att folk blir rädda. Om vi nu inte blir det, vad skulle hända då? Om ingen brydde sig om maskerradprissarna, utan istället för att springa och skrika, gick fram och skakade deras hand? Skulle det fortfarande vara lika roligt? Det tåls att tänka på.
Fick själv frågan häromdagen vad jag skulle göra om jag stötta på en clown.
Ja, jag skulle nog slita av personen masken och fråga om det inte är dags att gå hem.
Stay call folk, och tappa inte fattningen.
Nadia.
Måndag, helt enkelt
Måndag, vad mer kan man säga? Jag är rädd för att det här bara kommer att bli ett sånt där typiskt trist blogginlägg som ni har läst över en miljon gånger i minst tusen bloggar vid det här laget, men är det måndag så är det; och vem fan kan egentligen säga något positivt om en måndag? Bara fyra dagar kvar till helgen typ, uäck!
Kan iallafall dela med mig av en söt bild på mig och min gulliga bror. Ja det är John på bilden, ja jag vet att vi inte har samma blod i våra ådror, nej jag bryr mig inte. Har man tagit hand om någon i snart fem år, delat allt, gått igenom det mesta och kan varandra utan & innan fine – here is my littelbrother, med eller utan gemensam nämnare.
In all our time together
You’ve come to mean so much to me
You are my best friend
You give me hope when I’m all out
You are my pick-me-up
When I’m feeling down
You make me feel good about myself
Och vår kväll var super mysig med en äckligt läskig film (Conjuring) och en läbbigt god räkmacka. Det gick dessutom läskigt bra på körskolan idag och det är jag läbbigt glad över. Äntligen verkar jag komma någonstans i det där obegripliga träsket. 10 % på körningen avklarad och 3 % på teorin, bara 90 respektive 97 % kvar då! Hejda mig.
Omg, this is <3
Med kärlek,
Nadia
Varning för Pokemon Go
Ingen kan väl ha undgått att höra talas om Pokémon GO , det nya mobilspelet som av någon läskig anledning lyckats paralysera ungefär 97 % av världens befolkning (resterande 3 % är alternativa och spelar Candy crush istället) och som både hyllats och hatats i medier de senaste månaderna?
Jag tillhör en av de mest hängivna spelarna vilket inte direkt är överraskande då jag alltid varit en pokemonnörd och hemligt förälskad i Ash, som jag avslöjade för er häromdagen. Att jag däremot lyckats fått min kompis, min morsa och min lillebror att spela Pokémon GO är desto mer överraskande då de alla tre var emot det och som aldrig skulle börja spela något annat än candy crush och Snake. Nu deltar de glatt i alla pokémon GO rundor och morsan tjatar ständigt om att gå ut & kläcka ägg. Kort sagt, sjukt är det, men mänskligheten har hittat ett nytt sätt att umgås med sina barn. Jag tänkte dela med mig utav en händelse som inträffade alldeles nyss, så nyss att jag fortfarande är alldeles kall om öronen. En händelse som klargjorde för mig att Pokémon GO helt klart gör en sinnessjuk.
Jag var på väg till affären för att köpa en kycklingsoppa och slog slött igång PG, egentligen fullt medveten om att det är alldeles för kallt att spela vid den här tidpunkten i oktober då det här är mer en sommarvara (ska köpa ett par fingervantar med touch, off topic!) men behövde steg för att kläcka mitt 10 km ägg som var på 5,6. Ser då i nearby rutan en grå figur. Måste bara redogöra för er som fortfarande vågar vägra PG – Detta ger oss som spelar en riktig kick då det betyder att någonstans, här och nu så finns det en pokémon som vi inte har registrerad i pokedexen – och ny pokémon- status och mer xp! – så pulsen gick genast upp, jag struntade i soppan och styrde stegen åt andra hållet. Figuren kom allt närmare och hjärtat slog dubbla slag. Jag kom till en korsning och fick välja om jag skulle fortsätta rakt fram eller svänga in på min svärfars gata. Jag valde, av någon idiotisk anledning, att fortsätta rakt fram. Jag gick och gick medan procenten på telefonen sjönk och sjönk då jag struntat i att ladda den innan promenaden. Nu var den bara nere på 7 % & och döden var nära. Jag bröt ihop när jag insett att jag hela tiden gått åt fel håll men repade nytt mod och fångade en Squirtle. En Wartortle dök sedan upp på skärmen när jag ruschat in på svärfars gata från andra hållet efter min sorglösa vandring runt kvarteret, och den jäveln envisades med att hoppa ur varenda ultraball som jag med ett svettigt finger slängde på den. När batterinivån var nere på 2% fick jag äntligen den och precis när jag gjort färdigt mitt segertecken, dök den främmande pokemonen upp på skärmen. En ful liten mussla, blå med vitt skal. Den viftade retsamt åt mig med sina spretiga ben och jag fick hjärnsläpp. Istället för att använda en ultraball slängde jag tafatt en pokeball på fanskapet, som trots sin låga level bröt sig fri. Just då dog telefonen.
Jag stod kvar i ett par sekunder, oförmögen att röra mig, tills jag slog mig själv i skallen och kom till sans. Rusade in på svärfars gård för att tigga om en laddare men upptäckte att dörren var låst. Sprang då hela vägen hem till mina föräldrars hus och stoppade i mobilen i laddaren. Telefonen startade upp och berättade glatt att den hade 6 %. Va i hela fan! tänkte jag, ryckte loss telefonen och rusade tillbaka till andra kvarteret. Jag startade upp spelet som envisades med att sega.. och på nytt dog telefonen i samma stund som spelet startades & pokemonen dök upp på displayen. Här vrålade jag högt kan jag säga. Rusade hem igen, i med telefonen och vänta tre plågsamma minuter. Springa tillbaka igen bara för att upptäcka att pokemonen självklart var borta.
Måste jag ens påpeka att min lördag är förstörd nu? Gör er själva en tjänst och BÖRJA INTE SPELA POKEMON!!!!!!!!!!!!!!!
P.s
Ursäkta till dig med hunden som såg mig komma kutandes tre gånger i rad. Antagligen hörde du mitt ilskna skrik också.
Jag har inte rymt. D.s
Overblick över the dag!
Idag har det inte hänt så mycket. Typ ingenting alls. Jag var hemma från skolan eftersom jag kände mig ännu mer förkyld än igår och eftersom jag fått ner min frånvaro till 15 % så kunde jag unna mig en dags vila. Eller vila och vila var väl kanske att ta i. Nu är det ju så att vi med adhd aldrig vilar. Alltid pågår det något nytt projekt inuti huvudet och tankarna tar aldrig en paus. Har iallafall försökt sysselsätta mig med ett par avsnitt av Pokemon Säsong 1, snacka om återuppväckta barndomsminnen. Jag kommer aldrig glömma hur olyckligt kär jag var i Ash, och läskigt nog tycker jag fortfarande att han är snygg & han är väl runt 10.. peddovarning på mig!
Imorgon kör vi skola igen. Slutar tidigt så känns onödigt med frånvaro när vi bara gått ett par timmar. Jisses vad ordentlig jag blivit, jag som inte varit i skolan två veckor i sträck sen mellanstadiet. Nu gäller det bara att föra över mina oanade färdigheter till John som börjat nian och är skapligt skoltrött. Lille plutt. Vänta bara tills du börjar Gymnasiet..
Taggar lite inför imorgon då mina föräldrar äntligen (förlåt mor & far, ta det inte personligt) åker iväg på semester. Jag ska alltså få njuta av huset en hel underbar vecka. Och sist men inte minst, utav mummen. Nu kör jag lite fryspizza (Mexicana) och Maria Wern – Pojke försvunnen medan övriga familjen minus Charlie håller sig sysselsatta framför diverse datorer och ps4spel.
Trevlig kväll,
Nadia
Det här är nog den absolut fulaste och sjukaste bild jag någonsin tatt på mig själv. Den bjuder jag på!
Alla har vi en superkraft
Jag har alltid varit den som aldrig lyckats med någonting.Har jag väl försökt mig på något så har det aldrig blivit ens hälften så bra som alla andras och har jag inte försökt så har jag känt mig misslyckad eftersom jag inte försökt, ni hajar nog poängen. Sedan en dag hittade jag något som jag faktiskt lyckades med; skrivningen. Äntligen hade jag något som jag faktiskt var bra i, kanske inte bäst men bra. Och eftersom jag kände mig bra så blev det också lättare att lyckas och resultatet blev bättre. Jag började skriva fanfictions, sedan noveller som blev till böcker och så testade jag att blogga, den här bloggen, den som blev som en bästa vän, någon att alltid ha med sig. Någon som alltid fanns där och lyssnade. Att sedan andra människor var intresserade av vad jag hade att säga var bara ett stort plus.
Det kanske låter som en massa svammel, men jag vill komma till poängen innan ni tröttnar på mitt ändlösa snack som jag utan problem skulle kunna hålla på med i flera timmar. Det jag vill säga till er där ute, är att var och en av er har en egen superkraft. Hur eländiga ni än känner er, hur dåligt andra än får dig att känna sig, låt inte din dåliga självkänsla vinna! Hitta det som du gillar, något som du är riktigt bra på, och gör det. Inte för någon annans skull utan för din egen. Kanske leder det fram till ett riktigt bra resultat.
Keep going strong. Det tänker jag iallafall göra, och inte ger jag mig förrän jag ser min bok i en bokhandel.
Så vad är din superkraft?