Har tänkt lite på det här med att förlåta. Hur kommer det sig att det finns vissa människor som finner sig i att bli svikna, gång på gång igen? Människor som köper sin partners snack om guld och gröna skogar, förlåter sina föräldrar trots en urtaskig barndom där barnen varken vart sedda eller hörda, accepterar svek efter svek från bästa kompisen men istället för att rakryggad säga ifrån, fortsätter ställa upp lika troget ändå; som en hund som väntar på sin husse, som en bänk som väntar på att någon ska komma och sätta sig där. Samma visa om och om igen, år efter år, vecka efter vecka, dag efter dag. Hur kommer det sig att en del av oss utsätter sig för detta?
Jag har själv varit en utav den här ”delen”, kanske är jag det ganska så mycket fortfarande, trots att jag kommit till insikt och försöker ta mig ur det. Det är inte enkelt. När man har blivit sviken som jag har blivit, utbytt och överkörd, då lovar jag dig, då tar man vad som helst. Alla smulor av uppmärksamhet, alla brödkanter som ger en känslan av deltagande tar man tacksamt emot. En del människor har faktiskt som syfte att låta en äta upp hela limpan och behålla påsen. De menar allvar och stannar kvar hos en i vått och torrt. De flesta nöjer sig dock med att slänga ut smulorna.
Finns väl inget jag hatar, inget någon hatar så mycket som att bli satt i andra hand. Allvarligt talat, det svider. Har du gjort så mot någon? ”Nej” , låter jag mig gissa att ditt svar blir. ”Jo”, svarar jag då i ditt ställe. ”Det har du.” För oss känsliga människor; vi med en diagnos, vi med trafikproblem hemma. Vi som blivit utsatta för mobbing, övergrepp, förtryck eller misshandel. För oss är det lilla tillräcklig nog. Det räcker med att du planerar en träff med oss, för att sedan lägga upp i ditt snapchat flöde att du umgås med någon helt annan. Det räcker med att du som vår partner inte lägger ner de där värdefulla fem minuterna på att tala om hur mycket vi betyder innan du sticker iväg på fest. Saker som att du som vän glömmer att fråga oss om vi vill följa med ut en sväng, eller kanske glömmer du som bekant bort att hälsa när vi ses. Eller ännu värre, du glömmer bort det som vän. Detta är obetydligt små saker som i någon annans huvud kan bli väldigt stora, och efter att ha upprepats flera gånger, förvandlades till frågor som ”Varför existerar jag?”. Jag säger inte åt någon att rädda hela världen. Jag bara uppmanar till att kanske skicka det där lilla smset ändå. För dig är den en baggis, men för någon just nu är det hela världen.
Jag har själv blivit utsatt för allt detta smått men också saker som är alldeles för stora för att skriva ner en fredagsnatt. Men jag tror att jag någonstans under 2016 vaknade upp ur dimman. Jag bestämde mig för att inte vara någons dörrmatta längre. Ingen skulle få torka sina skitiga skor på mig längre. Jag har givetvis inte kunnat hålla mitt löfte till mig själv ännu. Men jag tänker kämpa för att en dag kunna hålla det, för mina barn och för alla dessa ungdomar som har valt mig till sin förebild.
– I will fight for You, never forget.
/ Nadia