Hjärnröngten nästa

Igår var jag på psykiatrin i gylle. Jag hade väntat ungefär ett år på att få en tid dit ut så när kallelsen  susade in genom brevinkastet trodde jag knappt att det var sant. Psykiatrin är känd för sina läskigt långa väntetider, vilket egentligen är bisarrt med tanke på hur många människor som är helt beroende av deras hjälp.  Jag skulle äntligen få påbörja en ny medicinsk utredning som jag väntat på så länge. För er som inte vet det så kan jag berätta att jag alltså inte tar någon medicin i nuläget för min adhd, och aldrig gjort. Senaste gången jag provade medicin var för fem år sedan. Då fick jag strattera som tyvärr inte fungerade på mig. P.g.a mitt hjärtfel får jag nämligen inte ta någon medicin som höjer blodtrycket och det försvårar ju behandlingen en hel del eftersom typ alla starka adhd mediciner är blodtryckshöjande. Men naiv som jag är hoppades jag på att något skulle ha förändras under dem här åren och därför krävde jag en ny utredning.

Läkaren var en kvart sen och jag kan väl inte direkt säga att vi klickade. Att ha en sådan människokännedom som jag har är bra men ibland gör det saker lite krångligare än vad de egentligen behöver  vara. Hon verkade inte vilja ha mig där överhuvudtaget och skyndade på trots att det varit hon som var sen. Det tog ytterligare en bra stund för henne att till sist finna mina journaler i datan & vad hon sysslade med sen vet jag inte riktigt. Diskuterade mest mitt hjärtfel och vilken ”svag” diagnos han som utredde mig för adhd hade gett mig när jag var 15. Jag fick för första gången läsa den själv och kunde inte riktigt se var den skulle vara svag, men nickade bara glatt. Hon upprepade också flera gånger att det ”var något annat problem med mig”, & det lät nästan som hon inte trodde på min adhd diagnos. Hon envisades också med att påstå att alla mina ”symptom”, lika väl kunde bero på mitt hjärtfel (Marfans syndrom) och att det var samma sak som adhd. Plötsligt säger läkaren till mig med sin allvarliga röst:”Ja jag kommer inte göra någon medicinsk utredning på dig idag. Du kommer däremot att få fem kallelser. ” Jag frågar vart och då svarar hon:”För hjärnrögnten.” Förstår ni känslan som sköljer över en, typ totalt chock? ”Jaha, varför det?” sa jag paralyserat. ”För att kolla så att du inte har någon missbildning där, avvikelse eller något annat.” Sedan ringde hon flera samtal och ordnade så att jag ska röntga hjärnan, mäta radiovågor, eeg (kontroll av epilepsi,som om inte det borde upptäckts tidigare!) , osv. Kvar satt jag och fattade nada. Jag brukar aldrig ha problem med vården, har hänt i något enstaka fall, men den här gången blev jag helt mållös. Hur kan den här personen, som träffat mig i en halvtimme avgöra att jag ”troligen har något mer”, ”har en IQ på 65 (Ja, detta SA hon till mig), och att alla mina symptom berodde på ett ovanligt hjärtfel? Jag tappade bort mig själv fullständigt och har mått ganska kast sedan dess. Vem är jag då? Hon som skrev en text om adhd som alla kände igen sig i, som inte ens själv har det?

Ja nu VET ju jag att jag har min diagnos (som märkligt nog blivit en del av MIG), och att det tyvärr finns människor som vill förklara allt med logik och som hävdar att adhd är ett påhitt; men ändå. Att bli kallad lågbegåvad (givetvis inte rakt ut men jag kan läsa mellan raderna, ”IQ på 65”, får en att totalt tappa fotfästet. Försökte verkligen intala mig att hon ringde dem här samtalen för att de ville säkerhetsställa att det inte finns några andra avvikelser i min hjärna som skulle kunna vara farlig för framtida medicinering men det är svårt att ljuga för sig själv. Jag klandrar inte läkaren men jag tycker att det är väldigt oproffsigt att inte lyssna på sin patient, inte ta hänsyn utan istället bilda sig en helt egen uppfattning.

Jag berättade för henne att jag knappt kan sätta upp mitt eget hår, inte få i batterier i en dosa utan stort trixande, knyta snygga rosetter osv. Detta beror på min ”diagnos” damp, som innebär att jag har en del koordinationssvårigheter,  och inte på låg intelligens. Men sure, jag kommer gå på de här hjärnröngterna och jag kommer att stå med ryggen rakt; för mina systrar och bröder där ute med adhd. Vi är inte lågbegåvade, vi har bara ett annorlunda sätt att tänka.

Behövde få skriva av mig min frustration lite. Jag känner mig så off så det är idiotiskt. Blir väl bättre men som sagt; vi med adhd är duktiga på att överdriva och förstora upp saker och ting. Om det nu går att förstora upp att någon som inte ens känner dig hävdar att du har ett IQ som ligger en rejäl bit under särskolenivå.

Med kärlek och lite aggression,
Nadia