Månadsvis arkiv: september 2018

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade

En vecka har snart gått sedan du lämnade jorden.
Din resa gick alldeles för tidigt. Det är fortfarande svårt att förstå.
Jag har förlorat flera, men aldrig någon nära vän som dig.
Det är märkligt med vänskap. Vi träffades inte på flera år. Ändå så var det så naturligt varje gång vi pratade.

Idag har jag varit så arg. Arg hela vägen till skolan. Arg i skolan och arg efter. Det händer för mycket på en gång.
Jag hinner inte sortera allt. Jag hatar livet och vad det gjorde mot Dig. Du hade så mycket kvar att leva för.
”Gud tar de bästa först”, är ingen tröst för alla som älskade dig.
Varför fick du inte finnas kvar när andra som mördar, plågar och förstör får göra det?
Vad är meningen med det?

Livet är ett enda lotteri. Du drog nitlotten. Det gjorde också din familj och vi andra som älskade dig.
Din begravning närmar sig och snart är det dags att åka till Småland för första gången på flera år.
Jag är glad, spänd, nervös och livrädd. Sist vi alla sågs var vi tonåringar. Nu är vi vuxna. Hur ska det kännas?
Sist jag åkte fanns du där. Nu är du borta.

Jag vill vara glad och positiv men det är svårt när det händer så mycket runt omkring.
Jag känner mig så ensam. Flera vänner har slutat höra av sig, nu när jag behöver dem som mest.
Jag är osäker på om jag duger, om jag har rätt att vara den jag är. Är jag fel? Är jag rätt?
Behöver jag ändra mig för att folk ska respektera mig? Tankarna snurrar i mitt huvud.
Jag är orolig över att missa mycket i skolan när jag åker. Men jag kommer krascha om jag inte åker.
Så jag åker. Åker och hoppas att mitt beslut ska bli förstått.

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade

 

0 kommentarer

Hurt

Seems like it was yesterday when I saw your face
Thank you for all you’ve done
Forgive all your mistakes

There’s nothing I wouldn’t do
To hear your voice again.
Sometimes I wanna call you but I know you won’t be there

Jag saknar dig Jesse. Det är fortfarande svårt att förstå att du är borta.
Man ska inte dö när man är 24 år. Absolut inte när man väntar sitt första barn, snart ska gifta sig och precis köpt hus.
Jag kände på mig att något var fel igår morse. Det var då du lämnade jorden. Vart finns du nu?
Jag tror jag vet.  Men ingen kan veta säkert.

Vi hade inte träffats på flera år, du och jag. Det kom alltid något emellan.
Först träffade jag Jim. Sedan fick jag ansvaret för John. Charlie föddes. Skolan. Jobb.
Alltid var det någonting. Åren bara rann förbi, snabbt. Ofta tänkte jag tillbaka.
Småland räddade mitt liv.
Utan Småland och vännerna där hade jag nog inte funnits här idag.
Ni var dem enda vännerna jag hade under en lång period.
Jag ångrar så att jag inte tog mig tid att åka till Småland.
Nu är det försent. Din och min tid tillsammans har runnit ut. Älskade Jesse.

Snart far jag tillbaka till Småland. 9 år sedan sist. Minns fortfarande hur jag kramade om dig på perrongen innan tåget gick.
Nu när tåget återigen rullar in på perrongen så blir det för att ta farväl av dig för alltid, Jesse.
Varför? Varför släcktes ditt liv innan du fått leva ordentligt? Varför släcktes ditt ofödda barns innan det ens fick ta sitt första andetag?
Pojke, trodde du. Det trodde jag med.

Jag ser dig framför mig. Du dansar med din lilla bebis, lyfter den lilla högt upp i det blå.
Ni båda skrattar. Virvlar runt, runt.
Jag hoppas att ni är lyckliga, tills den dagen vi alla ses igen.

Livet är orättvist.
Du är så saknad.

Mitt hjärta går sönder för din blivande man.
För din familj. För oss, dina vänner.

Vila i frid älskade vän.

0 kommentarer