Hurt

Seems like it was yesterday when I saw your face
Thank you for all you’ve done
Forgive all your mistakes

There’s nothing I wouldn’t do
To hear your voice again.
Sometimes I wanna call you but I know you won’t be there

Jag saknar dig Jesse. Det är fortfarande svårt att förstå att du är borta.
Man ska inte dö när man är 24 år. Absolut inte när man väntar sitt första barn, snart ska gifta sig och precis köpt hus.
Jag kände på mig att något var fel igår morse. Det var då du lämnade jorden. Vart finns du nu?
Jag tror jag vet.  Men ingen kan veta säkert.

Vi hade inte träffats på flera år, du och jag. Det kom alltid något emellan.
Först träffade jag Jim. Sedan fick jag ansvaret för John. Charlie föddes. Skolan. Jobb.
Alltid var det någonting. Åren bara rann förbi, snabbt. Ofta tänkte jag tillbaka.
Småland räddade mitt liv.
Utan Småland och vännerna där hade jag nog inte funnits här idag.
Ni var dem enda vännerna jag hade under en lång period.
Jag ångrar så att jag inte tog mig tid att åka till Småland.
Nu är det försent. Din och min tid tillsammans har runnit ut. Älskade Jesse.

Snart far jag tillbaka till Småland. 9 år sedan sist. Minns fortfarande hur jag kramade om dig på perrongen innan tåget gick.
Nu när tåget återigen rullar in på perrongen så blir det för att ta farväl av dig för alltid, Jesse.
Varför? Varför släcktes ditt liv innan du fått leva ordentligt? Varför släcktes ditt ofödda barns innan det ens fick ta sitt första andetag?
Pojke, trodde du. Det trodde jag med.

Jag ser dig framför mig. Du dansar med din lilla bebis, lyfter den lilla högt upp i det blå.
Ni båda skrattar. Virvlar runt, runt.
Jag hoppas att ni är lyckliga, tills den dagen vi alla ses igen.

Livet är orättvist.
Du är så saknad.

Mitt hjärta går sönder för din blivande man.
För din familj. För oss, dina vänner.

Vila i frid älskade vän.

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.