Ensam.
Jag hatar att vara ensam.
Den där ensamheten som inte är självvald.
Den ensamhet man känner när man blir lämnad utanför.
Som om man befinner sig inuti en isoleringscell. Utan fönster. Utan dörrar.
Jag får stå där inne och se på. Jag kan inte ta mig ut. Ingen försöker ta sig in.
Den ensamheten blev jag för första gången bekant med i högstadiet.
Den satte sina spår djupt i mitt hjärta.
Nu i vuxen ålder kan den fortfarande komma över mig ibland.
Oftast kommer den på platser där jag inte känner mig trygg, bland människor jag inte känner särskilt väl
eller utifrån en händelse eller en känsla. Det är svårt att förklara. Ibland vet jag inte själv varför den kommer.
Det enda jag vet är att jag hatar när den gör det.
Idag kom den till mig. Hela dagen i skolan har jag befunnit mig i den där isoleringscellen.
Hela eftermiddagen efter skolan befann jag mig där.
Jag har känt mig osynlig och så väldigt, väldigt ensam.
Jag vet inte om jag faktiskt blir lämnad ensam eller om det är jag själv som gör mig ensam.
När den där känslan kommer över mig drar jag mig undan.
Jag vill inte vara till besvär. Ingen ska känna att dem har ansvar över mig.
Jag vill inte vara en börda, ett påtvingat sällskap.
Samtidigt vill jag bara ställa mig upp och skrika för att testa om någon skulle höra mig.
Att den fortfarande dyker upp hos mig har säkerligen med min självkänsla att göra.
Eller rättare sagt – avsaknaden av självkänsla. Jag har så lätt för att slå på mig själv.
Jag duger inte. Jag är tjock. Äcklig. Ful. Dålig. Värdelös.
Det är inte konstigt att jag är ensam, för vem skulle vilja umgås med mig?
Alltid liknande tankar.
Jag blir osäker på vem jag är och vem jag skulle vilja vara.
Ibland önskar jag att jag vore introvert. Då skulle alla inte bli lika förvånade över det här jag skriver nu.
Jag som är så framåt, kontaktsökande och glad – Hur kan jag känna mig ensam? Jag som har så lätt för att ta plats och prata med folk?
Svaret är: Jag vet inte. Skulle jag veta skulle jag inte sitta här och grubbla nu. Jag vet bara att jag förlorat så mycket i mitt liv.
Så många människor har lämnat mig, utnyttjat mig, trampat på mig. Många sög girigt i sig av min energi och lämnade mig sedan med ett tomt skal.
För andra dög jag bara när de behövde någon att slänga sin egen skit i. Jag blev deras privata papperskorg.
Idag, just nu, är jag hellre med dessa människor som sårar mig än Ensam.
Varje dag strävar jag efter att jag ska föredra ensamheten. Jag kämpar för att lära mig att vara snäll mot mig själv.
Välja bort de vänner som inte tillför något bra i mitt liv, trots att det innebär att jag knappt får någon vän kvar.
Jag får ångest över att jag skriver om mina känslor offentligt.
Jag känner mig så blottad. Kommer någon att förstå eller dömer ni mig?
Samtidigt är det så skönt att ge uttryck för det som faktiskt Är mig i just detta Nu. Utan lögner och utan försköningar.
Nio dagar av tio är jag just så glad som jag verkar vara. Idag var inte en sådan dag, och jag önskar att någon sett mig.
Ibland är den värsta ensamheten den du känner bland andra.
Har du känt dig ensam idag?